"Skärvor som ropar efter varandra" En analys av Walter Ljungquists fragmentariska prosa

Sammanfattning: Den här uppsatsen diskuterar formella och tematiska aspekter i Walter Ljungquists romaner "Ossian" (1958); "I stormen" (1960); "Erika, Erika"; och "Väggarna har ögon" (1965). Genom att undersöka på vilket sätt Ljungquist arbetar med ett fragmentariskt formspråk liksom ett fragmentariskt innehåll argumenterar uppsatsen för att Ljungquists prosa är en experimentell sådan. I första delen analyseras hur Ljungquist arbetar och förhåller sig till olika genrer, såsom pusseldeckaren, science fiction och den svenska konkretismen på 1960-talet. I del två diskuteras rummets, tidens och medvetandets tematiska funktion samt hur dessa får texten att så småningom karnevalisera sig själv. Den tredje och sista delen betonar de självreflexiva dragen i samtliga romaner och trycker på att det är en dialog som även inbegriper läsaren. Det teoretiska ramverket utgörs Viktor Sjkloviskijs och Mikhail Bakhtins tankar. Centrala begrepp är främmandegöring, litteraritet, polyfoni och dialogicitet.