Barnmorskors upplevelse av att förmedla information och ge vägledning om genetik och fosterdiagnostik till blivande föräldrar

Sammanfattning: Inledning: I Sverige har alla blivande föräldrar rätt till fri mödravård. I stort sett alla kvinnor utnyttjar den förmånen. Barnmorskor vid MVC är ofta den första kontakten som de blivande föräldrarna träffar under graviditeten, och har också huvudansvaret för graviditeten ända fram till barnets födelse. Under de senare åren har mödravården alltmer fokuserat på det ofödda barnets hälsa. Förutom de rutinmässiga undersökningarna och samtalen är barnmorskans uppgift också att ge information kring olika fosterdiagnostiska metoder och genetiska avvikelser som kan upptäckas. Utifrån informationen ska de blivande föräldrarna kunna fatta egna beslut kring fosterdiagnostik, och ofta ta ett snabbt beslut. Det är därför viktigt att den information som ges är tydlig och detaljerad. Barnmorskans information ska göra att man känner sig trygg med de beslut man tar. Den utökade kunskapen, medvetenheten och känsligare tekniken ökar den enskilda förälderns önskan om relevant information och därför ställs högre krav på barnmorskor i rollen som förmedlare av information kring genetik och fosterdiagnostik. Därför är det viktigt att undersöka hur barnmorskorna själva upplever sin kunskapsnivå inom dessa områden, om de själva anser sig ha fått tillräcklig utbildning för att ge denna information till de blivande föräldrarna. Syftet med studien var att undersöka hur barnmorskor upplever sin kunskapsnivå och utbildning inom fosterdiagnostik och genetik samt att undersöka vilka behov för utökade resurser inom dessa ämnen barnmorskorna ansågs föreligga. Material och metod: Totalt 200 barnmorskor på MVC, fördelade mellan olika regioner av Sverige, deltog i en enkätundersökning våren 2005. Svarsutfallet var 30 %. Frågeformuläret innehöll 49 frågor med både fasta och öppna svarsalternativ. Formuläret var bearbetat och utformat för denna studie. Resultat: Majoriteten av barnmorskorna ansåg sig ha bristfällig kunskap inom fosterdiagnostik och genetik. Många barnmorskor ansåg sig ha lite, men ej tillräcklig, kunskap kring ultraljud och moderkaks- och fostervattenprov. En fjärdedel av barnmorskorna ansåg sig inte ha någon kunskap alls kring NUPP eller genetik. Barnmorskorna ansåg också att de har fått för lite eller ingen utbildning alls inom dessa områden. Så stor andel som 67 % önskar ytterligare utbildning inom ovanstående ämnen. En liten andel (6 %) anser att det vore bra om några få barnmorskor fick ytterligare utbildning och på så sätt få en ökad kompetens. 11 % av barnmorskor ansåg att det vore bra med personer med specialkompetens, genetiska vägledare, knutna till mödravården, som de kan hänvisa blivande föräldrar till. Konklusion: Denna studie har resulterat i en sammanställning av hur de tillfrågade barnmorskorna vid MVC själva uppfattar sin kompetens och utbildning inom genetik och fosterdiagnostik. Då barnmorskorna själva ansåg sig ha bristfällig kunskap inom fosterdiagnostik och genetik samt ansåg att de fått för lite utbildning inom dessa ämnen bör tillvägagångssättet för genetisk vägledning vid svensk mödravård ses över. Resultaten från denna studie kan ses som ett viktigt underlag för hur genetisk vägledning för blivande föräldrar kan förbättras i Sverige.