En intervjustudie om lärares arbete med läskunniga elever i årskurs 1

Sammanfattning: Denna studie är en kvalitativ studie med syfte att belysa lärares identifiering av elevers läskunnighet samt belysa några aspekter av att elever med olika mycket erfarenhet av läsning sitter i samma klassrum, varav några redan är läskunniga. Studiens syfte besvaras genom tre forskningsfrågor som handlar om hur ett antal lågstadielärare beskriver att de anpassar den individuella och den gemensamma läsundervisningen samt vilka möjligheter och begränsningar lärarna upplever med undervisningen. För att besvara forskningsfrågorna utförs intervjuer med elva lärare som har arbetserfarenhet på lågstadiet i mellersta Sverige. Vid analys av det insamlade datamaterialet tillämpas en tematisk analysmetod för att identifiera teman. Dessa teman bygger på likheter och skillnader mellan hur elva lärare säger sig arbeta med läskunniga elever i undervisningen. Studiens teoretiska utgångspunkt baseras på tre begrepp som är den proximala utvecklingszonen, scaffolding och literacy. Resultatet synliggör att de intervjuade lärarna anpassar undervisningen på både individ- och gruppnivå. De anpassningar som lärarna tillämpar liknar varandra på de olika nivåerna. Anpassningarna som användes på de båda nivåerna är bland annat nivåanpassat material, nivågruppering av elever samt den starka eleven som resurs. De möjligheter som lärarna belyser är bland annat att de läskunniga eleverna kan utmanas med fler varierande uppgifter, de läskunniga eleverna får vara en resurs och fungera som en förebild. Några begränsningar som nämns är bland annat att lärarna känner sig otillräckliga, lärarna upplever att det är brist på material och de upplever att det är svårt att hitta rätt nivå.