Dödsorsaker och nedärvningsmönster av dilaterad kardiomyopati hos grand danois

Sammanfattning: Dilaterad kardiomyopati (DCM) är en allvarlig hjärtsjukdom som drabbar flera hundraser, men är vanligast bland de stora raserna. Sjukdomen drabbar hjärtmuskulaturen varpå hjärtats kontraktionsförmåga försämras. Detta leder på sikt till volymsöverbelastning, dilatation av hjärtats hålrum och kliniska tecken på hjärtsvikt. DCM är en viktig dödsorsak hos grand danois och den höga prevalensen tyder på att det finns en genetisk faktor bakom utvecklandet av sjukdom. Resultat från flera studier där ärftligheten studerats, tyder på en autosomal dominant nedärvning, men även x-bunden recessiv nedärvning har föreslagits. Syftet med denna studie var att, utifrån en studiepopulation bestående av renrasiga grand danois hemmahörande i Sverige och Norge, undersöka de vanligaste dödsorsakerna, och om det fanns någon signifikant skillnad i medeldödsålder mellan hundar som dött i DCM och hundar som dött av övriga orsaker. Vidare undersöktes om någon signifikant överrepresentation kunde fastställas i prevalens av sjukdomen hos något av könen, samt om medeldödsåldern mellan tikar och hanhundar som drabbats av DCM skiljde sig signifikant. Information om studiepopulationens hälsoläge avseende DCM registrerades i syfte att användas inom ett EU-finansierat molekylärgenetiskt forskningsprojekt (LUPA) som arbetar med att fastställa den genetiska bakgrunden till ett antal sjukdomar hos hund och däribland DCM. Då arvbarheten är av stor betydelse för denna forskning undersöktes studiepopulationen även avseende nedärvningsmönster. Studiepopulationen bestod av 185 grand danois vars kliniska status följdes upp genom telefonintervjuer med ägare eller uppfödare. Hundarna delades sedan in enligt eventuell dödsorsak, kön och medeldödsålder. Resultatet av studien visade att de vanligaste dödsorsakerna var DCM, avlivad av annan orsak, tumörsjukdomar och neurologiska störningar. Ingen signifikant skillnad kunde påvisas i medellivslängd mellan hundar som dött i DCM och hundar som dött av övriga orsaker. Hanhundar visade sig vara signifikant överrepresenterade avseende förekomst av DCM, men ingen signifikant skillnad i dödsålder mellan tikar och hanhundar som drabbats av DCM kunde påvisas. Analyser av sjukdomsfördelningen inom familjer tyder på en stark genetisk faktor bakom utvecklande av DCM, och det mest sannolika nedärvningsmönstret i denna studie var autosomal dominant nedärvning med ofullständig penetrans.