Konstitutionellt rättighetsskydd - Behovet av förändring

Sammanfattning: Med konstitutionellt rättighetsskydd avses de regler och andra instrument som skapats för att skydda de konstitutionella rättigheter som ett lands författning tillförsäkrar dess medborgare, d.v.s. de grundläggande fri- och rättigheterna. I Sverige återfinns de konstitutionella rättigheterna i regeringsformen. De viktigaste instrumenten för konstitutionellt rättighetsskydd utgörs idag av Lagrådets granskning av lagförslag, domstolarnas lagprövningsrätt enligt RF 11:14 som innebär att då domstol eller annat offentligt organ i sin rättstillämpande verksamhet finner att föreskrift står i strid med grundlag eller annan överordnad författning eller stadgad ordning, föreskriften inte får tillämpas, samt av den s.k. minoritetsskyddsregeln i RF 2:12 st. 3. Syftet med den här uppsatsen är att kritiskt granska det konstitutionella rättighetsskyddet för att påvisa eventuella brister samt att undersöka hur man kan uppnå ett förstärkt rättighetsskydd. Förhandsgranskningen av lagförslag har en lång och gedigen historia i svensk rättstradition. Dagens lagrådsgranskning har nämligen sitt ursprung redan i 1772 års Regeringsform. 1809 tillerkändes HD en särskild laggranskningsuppgift som 1909 överfördes till det nyinrättade Lagrådet Lagrådets vara eller icke vara ifrågasattes under början av 1900-talet men behölls genom kompromissen att lagrådsgranskningen i fortsättningen skulle vara fakultativ. Lagrådets granskningsverksamhet har idag en stark ställning i svensk normgivningstradition, med mindre att viss kritik framförs rörande Lagrådets möjligheter och begränsningar. Normprövningsrätten är däremot en nyare företeelse som inte lagstadgades förrän 1980 i RF 11:14. Likväl hade domstolarna även innan lagstadgandet ansetts ha en viss normprövningsrätt. Den kritik som framförts mot en utökad rätt för domstolar att normpröva har framförallt bestått i konstaterandet att principerna om parlamentarism och folksuveränitet inte medger att politisk makt överförs till icke-politiska organ. Vidare har ofta anförts att riksdagen är den främste lagstiftaren och att det därför är naturligt att riksdagen är den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift står i överensstämmelse med överordnad norm. Förespråkarna för normprövningsrätten har även de invändningar, dessa hänför sig emellertid till den begränsning som uppställs i RF 11:14 - det s.k. uppenbarhetsrekvisitet - som innebär att tillämpning av lag eller förordning får underlåtas, endast då felet är uppenbart. Det förhållandet att det i praxis och i förarbeten i princip helt saknas vägledning för hur rekvisitet skall tolkas innebär att, då normprövning verkligen företas, detta sällan leder till åsidosättande av prövad norm. Till detta kommer att den dominerande uppfattningen varit att lagprövningsrätten skall utövas restriktivt. År 2004 tillkallades Grundlagsutredningen med uppgift att göra en samlad översyn av regeringsformen. Några av Grundlagsutredningens uppgifter var att utreda frågor om lagprövning och om det finns ett behov av en författningsdomstol. Utredningens arbete resulterade i slutet av 2008 i en rad olika förslag, bl.a. att uppenbarhetsrekvisitet slopas. Många hade emellertid nog förväntat sig mer av utredningen Tanken om inrättandet av en svensk författningsdomstol är inte ny. Frågan har tagits upp vid ett flertal tillfällen i olika fri- och rättighetsutredningar men aldrig utmynnat i någon riktig diskussion kring möjligheterna att inrätta en sådan. Oftast hänvisas till att en sådan ordning skulle vara helt oförenlig med svensk rättstradition. Även Grundlagsutredningen framförde detta argument utan att närmare kommentera möjligheterna och hindren. Slutsatsen är att det konstitutionella rättighetsskyddet, så som det är utformat idag, innehåller oacceptabla brister och att en förstärkning av skyddet måste företas. Frågan om de ändringar Grundlagsutredningen föreslagit kan råda bot på problemen kan man i dagsläget svårligen besvara men positivt är att det förekommer en mer utbredd och öppen diskussion angående skyddet för de konstitutionella rättigheterna.