Val av skiljeförfarande - en jämförande granskning av lagen (1999:116) om skiljeförfarande och Stockholms Handelskammares förenklade skiljedomsregler

Sammanfattning: Skiljedomsrätten är ett juridiskt område som kommit att bli ett allt viktigare inslag i den svenska rättskulturen. Den konfidentiella handläggningen, det snabba och effektiva förfarandet liksom möjligheten att välja skiljemän är tungt vägande skäl för parter att avtala om denna form för tvistlösning, i stället för att mötas i allmän domstol. Av stor vikt för svenska skiljeförfar-anden är lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Dess utgångspunkt är att stor avtalsfrihet ska råda och att parter således genom avtal ska kunna dra upp riktlinjerna för hur deras skiljeförfarande ska gå tillväga. Skiljeförfarande som endast regleras av lagen brukar betecknas ad hoc och avser en för tillfället upprättad skiljenämnd. Det finns emellertid också institutionella förfaranden, där särskilda organ - exempelvis skiljedoms-institut - medverkar. Skiljedomsinstitut tillhandahåller skiljedomsreglemen-ten, som tvister kan handläggas utefter. Ett branschöverskridande skiljedomsinstitut av stor betydelse i Sverige finns inom Stockholms Handelskammare. Bland annat erbjuder detta skiljedomsinstitut förenklade skiljedomsregler, som syftar till att på kort tid och med bara en skiljeman avgöra mindre tvister. En effektiv handläggning säkerställs bland annat genom att parter får ge in ett högst begränsat antal inlagor och att muntlig förhandling bara hålls om part begär det och skiljemannen anser det erforderligt. Tilläggas bör att Stockholms Handelskammares förenklade skiljedomsregler innehåller ett särskilt reglemente, som gör det möjligt att på förhand beräkna vad förfarandet kommer att kosta. Parter kan därigenom förvissa sig om att processen inte kommer att spränga en viss budget, eftersom kostnaden är knuten till tvisteföremålets värde. Ett förenklat skiljeförfarande enligt den skisserade modellen kan te sig mycket lockande och förefalla okomplicerat. Den summariska processen ställer dock vissa krav, för att utfallet ska bli bra: Dels är det givetvis lämpligt att tvisten inte är alltför omfattande, dels är det mycket viktigt att partsombuden är goda processförare och är väl förtrogna med hur en talan ska utformas på kort tid och på begränsat utrymme. Det förekommer att tvister om relativt små värden är tämligen komplicera-de, eller i vart fall omfattande. Det kan då bli aktuellt att på allvar överväga vilken modell för skiljeförfarande som lämpar sig bäst&semic förfarande ad hoc enligt LSF eller ett summariskt förfarande, enligt det förenklade regelverk som nu omtalas. Antingen önskar parterna slita tvisten i ett ordinärt skiljeförfarande som kan tänkas bli både tidskrävande och dyrt, eller så prioriteras snabbhet och kostnadseffektivitet och de väljer den förenklade modellen. Sistnämnda alternativ kan dock innebära att de inte får möjlighet att utföra sin talan i den utsträckning de kanske hade önskat eller behövt och att konsekvensen därav blir ett mindre gott utfall&semic för någon eller båda. Det samlade intrycket är att båda typerna av skiljeförfarande kan bli lämpliga och att den avgörande faktorn är respektive skiljenämnds handläggning av tvistefrågan. Med korrekta avvägningar och en lyhördhet inför parternas egna önskemål behöver ett förfarande ad hoc inte bli alltför tidskrävande och därmed kostsamt och ett förenklat förfarande behöver inte bli alltför summariskt och rättsosäkert.