Special -pedagogik, -metodik, -lärare. : Studie av tre tidiga dövmetodsteoretiker.

Sammanfattning: Det finns två faktorer som avgör att jag väljer att utbilda mig till lärare: 1. Jag har mycket lätt att få kontakt med ungdomar. 2. Jag vill försöka att slå mynt av och arbeta med ett livslångt privatintresse; historia. Min ursprungliga idé var att arbeta som historielärare på gymnasiet. Mina VFU- perioder i lärarutbildningen har visat mitt egentliga ”kall”; att jag ska arbeta som speciallärare. Perioderna i verklighetens lärarmiljö har visat att jag är ”duktig” med de ”bråkiga, stökiga och oroliga” eleverna vilka kan ha en osynlig funktionsnedsättning, som medför läs- och skrivsvårigheter t.ex. dyslexi. Den troliga orsaken till min kompetens med dessa elever, är att jag själv var en obstinat elev, med en oupptäckt dyslexi, vilket medförde att jag förvandlades till den misslyckade bråkiga eleven i grundskolan. Mina erfarenheter som oregerlig elev, samt en utbildning i mitt egna handikapp, dyslexi, har medfört att jag kan nå till ”störiga elever”, vilket går att uttrycka med ett ordspråk: ”Lika barn leka bäst”. Jag har erfarenheten och förståelsen att vara totalt misslyckad i skolsammanhang vilket är oerhört bra förkunskaper som troligtvis inte går att läsa sig till på någon lärarkurs på universitet eller högskola. Det var troligtvis mina ”privata” förkunskaper, som misslyckad störig elev, som ledde till en anställning som resurslärare på Skola A efter två veckors VFU – praktik. Den anställande rektorn ansåg att jag var duktig med de ”stökiga eleverna”. Anställningen på Skola A väckte tanken om att jag vill arbeta som speciallärare och mina VFU – perioder på Skola B, där jag mötte fler oroliga, stojiga och lekfulla elever. Jag fick möjligheten att prova av min dyslexikompetens med dyslektiska elever. Jag fick möjligheten att ge en dyslektisk kille, läsupplevelse genom en talbok + vanlig bok att han fick möjligheten att följa med i handlingen och samtidigt läsa orden ur boken, ökad ordförståelse: Vilket resulterade till att den lekande individen under läslektionerna satt stilla och läste. Min handledare tyckte att det var fantastiskt att se och berömde min gärning. Vilket jag kommenterade: Jag har gett honom verktygen att läsa, arbetet att läsa gör väl han själv. Läsupplevelsen förstärkte jag genom att låta honom se filmen som baserades på boken. Det var troligtvis detta som medförde att han valde mig som speciallärare till grammatiken en termin senare. Eleven ställde sig upp oväntat i klassrummet och frågade huvudläraren om han fick ha grammatiklektionerna med mig. När vi lämnade klassrummet hade jag en liten grupp med läs- och skrivsvaga elever, vilket jag fick lägga upp arbetstimmarna helt själv. Jag har även hittat dyslektiska elever i klasser vid första mötet. Jag utgick enbart från elevernas beteende, på vilket sätt denne läste och skrev för att misstänka dyslexi. Det jag saknade mest under mina VFU – perioder, var talböcker till en del elever, inte enbart under läslektionerna i Svenska utan även i övriga ämnen, samt ”maskiner” som spelade upp detta åt eleven, små enkla ”maniker” som medfört att elever har sluppit att lida under lektioner. Jag har mött många fina trevliga benämningar ang. läs- och skrivsvaga elever under min lärarutbildning men inte hur man hjälper dessa individer i lektion sammanhang. LPO 94 talar om elevers rätt till lika utbildning, jag är rädd att det inte fungerar i praktiken. Det är trevligt att det finns massa bra utredningar som kan konstatera elever dilemman t.ex. dyslexi, men vad hjälper en diagnos när det inte finns resurser till lärandet.