Diagnostisk användbarhet av vaginalcytologi hos tik

Sammanfattning: Syftet med detta arbete var att jämföra östradiolkoncentrationer och östradiolpåverkan på vaginal-epitelet hos tikar i olika löpstadier och tikar med sjukdomstillstånden pyometra och juvertumörer, och på så sätt studera användbarheten av vaginalcytologi som diagnostiskt verktyg vid dessa sjukdomstillstånd. Syftet var även att jämföra två olika metoder för att utvärdera vaginalutstryk. Vaginalcytologi fungerar som ett indirekt mått på östradiolkoncentrationen och används normalt sett i kliniken för att bestämma tikens löpcykelstadium. Höga koncentrationer av östradiol får epitelcellslagret i vaginalslemhinnan att proliferera och keratiniseras. Östradiol kan ha en roll i patogenesen för juvertumörer och pyometra men frågan är om östradiolkoncentrationen har ett diagnostiskt och prognostiskt värde i praktiken för dessa sjukdomar. Vaginalcytologiska utstryk och blodprov togs från tikar med diagnostiserad pyometra, juvertumörer, kastrerade tikar och tikar i olika löpcykelstadier. Vaginalcellprov från 66 tikar bedömdes enligt två olika metoder; den första utifrån ett flödesschema för cellbedömning baserad på en studie av Reckers et al. (2022) och den andra utifrån metoden som lärs ut på veterinärprogrammet på SLU. Med Reckers metod räknades 100–200 celler från varje preparat beroende på celltäthet och celltyp bedömdes utifrån olika mått och kriterier. Om andelen förhornade celler översteg 90 % tolkades provet som östrus. Med metoden som lärs ut på SLU gjordes en uppskattning av andelen förhornade celler men även förekomst av neutrofiler och erytrocyter vägdes in i bedömningen. Utifrån en helhetsbedömning av preparatet kunde proven delas in i anöstrus, proöstrus, östrus eller metöstrus. Östradiolkoncentrationen analyserades i blod med hjälp av en ELISA. Resultatet från denna studie visade att vaginalcytologibilden från hundarna med pyometra och juvertumörer gick ej att skilja från de friska tikarnas cellbild. Ingen tydlig östradiolpåverkan i form av stor andel förhornade celler räknade med Reckers metod kunde ses på vaginalutstryket hos tikarna med dessa sjukdomstillstånd. Proverna från tikar med juvertumörer kunde ej skiljas från proverna från de intakta tikarna i anöstrus. Samtliga prover från tikarna med pyometra innehöll neutrofiler men detta ses även normalt i metöstrus. Däremot kan en cellbild med rikligt med neutrofiler och bakterier stärka misstanken om att tiken har pyometra om den kliniska bilden stämmer in i övrigt. Vidare visade resultatet ingen signifikant skillnad i östradiolkoncentration mellan tikarna med sjukdomstillstånden pyometra eller juvertumörer och de friska tikarna enligt en envägs varians-analys. Komplicerande faktorer i jämförelsen är att tikarna ej var i samma löpcykelstadie, det finns en stor normalvariation i östradiolkoncentrationen och hormonet kan produceras av fler vävnader och organ än äggstockarna såsom binjuren, huden och fettvävnad. Vid jämförelse av de två meto-derna för vaginalcytologiprovavläsning framkom att den ena metoden i vissa vaginalutstryk över-estimerade andelen förhornade celler, då metoden baseras på förhorningslinjer oberoende av cellkärnans storlek. Det är ej heller säkert att ELISA-metoden som användes för att analysera östradiol fungerade optimalt för hund då inga tidigare studier som validerat och använt metoden hittades. Detta är felkällor som kan ha påverkat resultatet och bör tas i beaktan vid bedömning av resultatet. Framtida studier med ett större urval kan ge en djupare inblick i användbarheten av vaginalcytologi som ett diagnostiskt verktyg.