Är vi inte i skolan för att lära oss? : En gymnasielärares reflektion kring kunskap, skönlitteratur och fronesis

Sammanfattning: I den här vetenskapliga essän vid Centrum för praktisk kunskap har jag undersökt min känsla av kluvenhet och frustration i mitt yrke som gymnasielärare i svenska. Dessa känslor gestaltas i två möten med elever, ett möte med en klass då jag presenterar ett nytt romanprojekt och ett med eleven Lilly som inte hinner med att lära sig i sin egen takt, utan tvingas ta bort kurser för att orka med.     Frustrationen och kluvenheten har sitt ursprung i en känsla av att inte kunna vara den lärare jag vill. Det grundar sig i att vara i konflikt med den kunskapssyn och det språk som finns i läroplanen GY11 och att värna om det skönlitterära språket och den kunskap som skönlitteraturen ger. Genom att undersöka begreppet fronesis med hjälp av Aristoteles och Fink hittar jag analogier med hur skönlitteraturen fungerar i läsaren och även hur fronesis fungerar i läraren som fostrare av goda medborgare. Med hjälp av filosofen Gadamer ser jag tolkningen av text som en väg till kunskap och den hermeneutiska dimensionen av fronesis. Vidare tar jag även hjälp av författarens Knausgård och litteraturprofessorn Toril Mois syn på skönlitteraturen som ett sätt att bli uppmärksam på språket, världen, livet och sig själv. Även här hittar jag fronetiska drag hos skönlitteraturen.      Essän utmynnar i en idé om att skönlitteraturen har något fronestisk över sig. Den framhåller också att skönlitteratur har en viktig plats i svensk skola för att vi ska få vara erfarande och kunskapande subjekt och inte endast mätbara objekt.