Legalt skiljeförfarande vid inlösen av minoritetsaktier : En ändamålsenlig särreglering?

Sammanfattning: I förevarande uppsats behandlas frågor i gränslandet mellan processrätt och associationsrätt, närmare bestämt den processform som stipuleras för tvister med anledning av inlösen av minoritetsaktier. Av hävdvunnen princip ska inlösentvister slitas genom ett legalt skiljeförfarande som första instans. Givet att stadganden om legala skiljeförfaranden i dag utgör en tämligen sällsynt företeelse i svensk rätt, samt mot bakgrund av den starka presumtion mot specialfora som råder, är det följaktligen av intresse att diskutera ifrågavarande tvistemålsreglerings ändamålsenlighet. Syftet med uppsatsen är således att dels analysera ändamålsenligheten av ett legalt skiljeförfarande som primär tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier, dels att presentera några synpunkter avseende regleringens utformning de lege ferenda.      I analysen avseende regleringens ändamålsenlighet behandlas initialt de argument lagstiftaren lyft fram som avgörande vid valet av tvistlösningsform. Analysen visar att dessa argument inte är särdeles välgrundade i bemärkelsen att de inte självständigt kan motivera den processuella särreglering som stadgas för inlösentvister. Vidare uppmärksammas flera andra rättsliga och praktiska problem som kan uppstå i samband med att tvisten ska prövas av skiljemän i stället för allmän domstol, såsom hinder för verkställighet av skiljedomen utomlands. Den övergripande slutsatsen av analysen är att ändamålsenligheten av det legala skiljeförfarandet vid inlösen av minoritetsaktier med fog kan ifrågasättas.      Beträffande tvistlösningsregleringens utformning de lege ferenda, presenteras i uppsatsen två förslag till lagändringar. Det första förslaget utgår från ett fakultativt legalt skiljeförfarande. Sålunda presumeras alltjämt skiljeförfarande som primär processform, men kompletteras med möjligheten till föreskrift i bolagsordningen att tvisten ska prövas i allmän domstol. Det andra förslaget tar avstamp i en form av självreglering, där allmän domstol som huvudregel är behörig att ta upp talan. Undantag härifrån kan göras genom föreskrift i bolagsordningen vari stadgas att tvisten i stället ska prövas av skiljemän. En sådan föreskrift har samma verkan som ett skiljeavtal.      Sammanfattningsvis och i ljuset av de slutsatser som presenteras, påvisar uppsatsen att det finns skäl att se över och ändra nuvarande särreglering med legalt skiljeförfarande som tvistlösningsform vid inlösen av minoritetsaktier.