Kommunikationsmönster i förskolans undervisning : Samtal, scaffolding och småprat

Sammanfattning: Kommunikation mellan barn och pedagoger kan ses som en bas för allt som sker i förskolans verksamhet, såväl omsorg som undervisning och lärande. Hur undervisning utformas efter Läroplanen för förskolans (Lpfö18, 2018) riktlinjer är tolkningsbart och pedagogers ansvar. Syftet med studien är att få en ökad kunskap om pedagogers resonemang kring kommunikationsmönster och om hur de resonerar kring samtal och scaffolding med barnen i förskolan, utifrån sin yrkesroll, i relation till undervisning och lärande. Studien fokuserar på att undersöka verbal kommunikation ur ett lärande och undervisningsperspektiv; lärande samtal mellan pedagoger och barn. Extra fokus läggs på scaffolding, som är den sortens stöttande samtal som kan anses vara mest kognitivt utvecklande. Kvalitativ metod tillämpas i studien och datainsamling gjordes via semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna genomfördes med sex stycken yrkesverksamma pedagoger. För att tolka studiens empiri används det sociokulturella perspektivet som teoretisk ram. Resultatet av respondentkommentarer visar på såväl liknande resonemang som varierande och sammantaget framstår ämnet som komplext där många faktorer spelar in. Övergripande områden som förskolans organisation och verksamhetens struktur anses bidra till olikheter i kommunikationsmönster såväl gällande den enskilde pedagogens förhållningssätt som tolkning av yrkesrollen. Av resultatet framkommer en ovana i att reflektera kring egna kommunikationsmönster och att det var lättare att beskriva andras. Resultatet visar också på olika resonemang bland respondenterna när det gäller vikten av att bygga relationer i yrkesrollen och vad det innebär. Bland respondenternas kommentarer framkommer vissa gemensamma didaktiska samtalsstrategier som används i undervisningen såväl som grundläggande olikheter. Resonemangen visar att det saknas förförståelse avseende begreppet scaffolding, men respondenterna i förekommande studie beskriver stöttande samtal i undervisningen, delvis liknande scaffolding. Resultatet visar på ett gemensamt resonemang bland respondenterna om att kommunikation är grundläggande för att man som pedagog skall kunna utföra sitt arbete i förskolan och det framkommer en önskan om att nå alla barn. Samtidigt säger sig respondenterna vara medvetna om att alla barn inte alltid inkluderas i undervisningen och att dessa barn blir hänvisade till annan slags kommunikation. Dessa samtal benämner respondenterna som småprat, vars syfte är att bekräfta barn ur ett omsorgsperspektiv.