En brottsofferinriktad (straff)rättsprocess? - En studie om brottsoffrets roll i straffprocessen ur ett relationsvåldsperspektiv

Sammanfattning: I denna uppsats undersöks brottsoffrets roll i straffprocessen. Syftet med uppsatsen är att klargöra brottsoffrets roll i straffprocessen och undersöka om det finns behov av att förändra brottsoffrets roll och ställning i processen ur ett upprättelse- och relationsvåldsperspektiv. En undersökning utförs om straffprocessens funktioner, grundläggande principer och brottsoffrets rättigheter enligt gällande rätt från förundersökning till dess dom har avkunnats. Genom att studera lagstiftning, statistik, viktimologiskt, empiriskt och rättssociologiskt material undersöks hur kvinnans roll som offer för våld i nära relationer ser ut i straffprocessen ur ett brett perspektiv. De alternativa rättsideologierna Restorative Justice och terapeutisk juridik som utvecklats internationellt undersöks vidare ur ett brottsoffer- och upprättelseperspektiv. Historiskt sett var brottsoffret ägare till sin egen konflikt och ansvarig för att utkräva vedergällning och hämnd. Successivt övertog statsmakten och åklagaren ansvaret för att utkräva straffansvar och driva processen. På 1970-talet uppmärksammades dock brottsoffret på nytt och har därefter fått stort utrymme i kriminalpolitiken. Utsatta kvinnor och barn har varit de personer som stått i fokus i debatten och lagstiftningsåtgärder har vidtagits för att öka deras skydd och ställning. Internationellt har en debatt om brottsoffers upprättelse även varit central där alternativ till straffprocessen har utvecklats. I Sverige har det anförts att brottsoffret har behållit en stark ställning i straffprocessen och att det ökade brottsofferintresset till och med kan vara direkt farligt för straffrätten. Denna studie visar att målsäganden har rätt till information, ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar, stödpersoner och möjligheter att få skadeståndstalan handlagt i processen enligt gällande rätt. Vidare har målsäganden teoretiskt möjligheter att överta åtalet, biträda åtalet eller överklaga domen till högre rätt. Målsägande har således enligt gällande rätt ganska omfattande rättigheter att faktiskt delta i processen. Empiriska undersökningar visar dock att rättsväsendets bemötande av brottsoffer är bristfälligt och att rättigheterna inte alltid tillämpas som de ska i praktiken. Med beaktande av straffrättens syfte och kriminalpolitiska mål som går ut på att bekämpa brottsligheten och förverkliga rättskyddet som straffrätten ska garantera, går det vidare att utläsa att straffprocessens huvudfunktion fortfarande handlar om att realisera straffhoten i kriminaliseringarna och placera straffansvaret för ett brott hos brottslingen och utdöma de straffpåföljder som finns angivna för detta brott. Detta medför att processen naturligt blir en tvåpartsprocess mellan staten och gärningsmannen där straffet ska utdömas i samhällets intresse. Åklagaren är ansvarig för att föra talan för brott och därigenom ansvarig för brottsoffrets upprättelse. Brottsoffrets roll blir tydlig när våld i nära relationer används som ett exempel. Exemplet visar att kriminaliseringen, åtalsreglerna och rättssäkerhetsgarantierna i straffprocessen såsom beviskrav och oskyldighetspresumtionen påverkar brottsoffrets roll och att kvinnan har en liten möjlighet att påverka processen i praktiken. Trots att våldsutsatta kvinnor inte är en homogen grupp erbjuder straffrätten vidare enbart ett alternativ för dem. Det kan därför ifrågasättas om straffprocessen är det mest ändamålsenliga sätt för denna typ av brottsoffer att få upprättelse på. Ett förslag på en mer brottsofferinriktad rättsprocess diskuteras där en kombination av den traditionella straffprocessen och tankarna om Restorative Justice och terapeutisk juridik presenteras. För att i större grad tillgodose offer för relationsvålds behov av upprättelse i processen förespråkas att brottsoffret ska få en nyckelposition och möjlighet att påverka den fortsatta handläggningen av processen genom att erbjudas ett medlingsförfarande som bygger på tankarna om Restorative Justice och terapeutisk juridik. Medlingsförfarandet kan vara avsett att fånga in de fall där målsäganden vill fortsätta förhållandet med mannen och inte vill medverka i utredningen. Konfliktlösning, reparation och aktivt deltagande står här i fokus. Om medling inte blir aktuellt ska straffprocessen anpassas så att brottsoffers behov enligt den beteendevetenskapliga forskningen i större grad tillgodoses och de terapeutiska effekterna främjas. Bemötande, deltagande, stöd och skydd ska stå i fokus så att en form av emotionell upprättelse kan åstadkommas så att upprättelse inte blir helt avhängig på fällande dom och ett hårt straff.