De unga kvinnorna och männen vi sviker - en komparativ studie av svensk och dansk rätt avseende bevismöjligheterna vid medverkan till hedersmord

Sammanfattning: Sedan mitten av 1990-talet och fram till idag har Sverige och det svenska rättsväsendet fått uppleva att unga kvinnor och män mördats i hederns namn. Det var främst i samband med morden på Pela och Fadime som be-greppet hedersmord fick fäste i det svenska allmänna medvetandet. Hedersmord är ett brott vars motiv går ut på att återupprätta en familjs förlorade heder, efter det att en flicka, pojke, kvinna eller man anses ha vanhedrat hedern genom att bryta mot hederskoden; familjens normer och regler. Det karaktäristiska dragen för hedersmord är den kollektiva sfären av eventuella medverkanden. Detta kan hänföras till att familjen och släkten som utgångspunkt både godkänt och medverkat till gärningen som medfört att hedersmord klassificeras som kollektivbaserade brott. Gärningsmannen är ofta en yngre manlig släkting som efter påtryckningar från resterande familjemedlemmar, främst de manliga, utför mordet. Trots den kollektiva sfären är det endast gärningsmannen som fälls till ansvar. Eftersom inga medverkanden fälls till ansvar har uppsatsen således till syfte att utreda: vilken bevisning krävs för att medverkanden ska fällas till ansvar för hedersmord? År 2006 meddelade Højesteret (motsvarar HD i Sverige) en historisk dom. Domen utmärkte sig eftersom Danmark var det första landet i Europa som dömde åtta personer, utöver gärningsmannen, till ansvar för att ha medverkat till ett hedersmord. Den avgörande faktorn var den omfattande bevisning som åklagaren presenterade. Bevisningen var resultatet av polisens insikt om att mordet hade begåtts med ett hedersmotiv och arbetade således redan inledningsvis med att samla in bevisning som kunde fälla samtliga medverkanden till ansvar. Det är med hänsyn till den danska domen som uppsatsen bygger på en komparation, detta för att se om det svenska rättsväsendet kan ta lärdom av det danska rättsväsendet. Hedersmord är svåra att utreda på grund av den kollektiva sfären. Verksamma inom det svenska rättsväsendet är eniga om att det är svårt att fast-ställa varje enskild persons medverkan och därigenom deras uppsåt. Den bevisning som finns avseende de medverkande till hedersmordet måste nå upp till beviskravet ställt utom rimligt tvivel. Avsaknad av bevisning medför att åklagaren inte väcker åtal mot eventuella medhjälpare och anstiftare eftersom vederbörande inte ser en fällande dom, vilket i sin tur medför att de inte kan lagföras. Problematiken avseende detta kan hänföras till att det svenska rättsväsendet som utgångspunkt endast söker efter gärningsmannen; personen som står närmst den otillåtna gärningen. För att rättsväsendet inte ska förbise eventuella medverkande bör svensk lagstiftning införa en särreglering avseende hedersmotivet som en straffskärpningsgrund. Straffskärpningsgrunden skulle fungera som en kunskapsspridare vilket i sin tur skulle underlätta för rättsväsendet, både i den utredande samt dömande verksamheten. Det är främst av betydelse att polisen och åklagaren har kunskap beträffande hedersmord så att rätt utredningsåtgärder vidtas då det ankommer dem att samla in bevisning för en framtida rättegång. För att de svenska domstolarna ska kunna döma personer som medverkat till ett hedersmord krävs det omfattande bevisning. Utifrån rättsfallen går det att konstatera att bevisningen som utgångspunkt både ska vara skriftlig och muntlig.