Sociala konsekvensbedömningar i den fysiska planeringen : med eller utan medborgaren?: tre fallstudier i Göteborg, Malmö och Stockholm

Sammanfattning: Social konsekvensbedömning är en arbetsmodell som syftar till att lyfta sociala aspekter, åtgärder och konsekvenser kring utvecklingen av projekt, program eller planer. I den internationella litteraturen finns olika synsätt som dominerar tillämpningen av sociala konsekvensbedömningar (hädanefter SKB) där betoningen antingen ligger på konsekvensbedömningen per se och det slutdokument som levereras eller på processen med de olika intressenter och aktörer som kan påverkas av sociala konsekvenser (Lockie 2001). Internationell forskning poängterar ofta betydelsen av att involvera medborgare och lokalsamhällen i bedömningsprocessen (Esteves, Franks och Vanclay 2012; IOCGP 2003; Lockie 2001; Sairinen 2004; Vanclay et al 2015) men i praktiken tenderar SKB att vara tämligen ovanifrånstyrt. Det är därmed intressant att undersöka hur arbetet med SKB fungerar i praktiken och hur det påverkas av medborgarnas deltagande i processen. Uppsatsens frågeställningar är dels vad för inverkan SKB har på den fysiska planeringsprocessen och dels huruvida utfallet blir annorlunda beroende på graden av deltagande hos invånarna. För att besvara frågeställningarna har tre semistrukturerade intervjuer med personer som är verksamma i Göteborgs stad, Malmö stad respektive Stockholms stad genomförts. Fallstudier har även utförs på dessa tre kommuners arbete med SKB. Utöver detta presenteras även en litteraturstudie över forskningsfältet för medborgardeltagande respektive SKB. Resultatet visar att SKB kan fungera som ett verktyg för att strukturera och tydliggöra arbetet med sociala frågor. För närvarande finns dock varken någon lagstiftning eller sammanhängande policy kring SKB på nationell nivå. Det mesta av arbetet sker främst lokalt i Göteborgs stad och Malmö stad men också i Stockholms stad där utvecklingsarbete pågår för att ta fram en egen modell. Uppsatsens andra frågeställning, om medborgardeltagandets påverkan på utfallet, är svår att dra slutsatser kring eftersom det inte finns tillräcklig empiri på området. För att besvara frågeställningen behövs vidare forskning där vanliga SKB-processer jämförs med medborgardrivna. I diskussionen presenteras sex stycken rekommendationer för det fortsatta arbetet med SKB. För det första bör lagstiftning införas för att SKB ska få större genomslagskraft och erkännande i samhällsplaneringen. För det andra är det viktigt att det finns klarhet kring vad syftet med SKB är när nya arbetsmodeller utvecklas på lokal nivå. Den tredje rekommendationen föreslår att en gedigen intressentanalys med involvering av relevanta aktörer alltid genomförs vid utformningen av en ny SKB-modell. Detta eftersom utformningen av SKB kan påverka vilket deltagande man får senare i processen. De sista rekommendationerna är att införa tydliga uppföljningsmekanismer för att säkerställa en integrerad process, skapa sociala komplexitetsnivåer som anger när SKB behövs samt slutligen att man säkerställer att kompetens finns för de sociala frågorna bland de som är anställda i kommunen.