Instansordningsprincipen – Innebörd och tillämplighet

Sammanfattning: Sammanfattning Instansordningsprincipen är en förvaltningsrättslig princip som huvudsakligen medför att parterna i ett förvaltningsmål är förhindrade att tillföra nytt processmaterial i högre instanser. Principen är, emellertid, inte uttryckligen lagstadgad i Förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL. Istället är det upp till förvaltningsdomstolarna att tolka de uttalande som finns i förarbetena till lagen för att avgöra instansordningsprincipens innebörd och tillämpning. Uppsatsen syftar därför till att undersöka instansordningsprincipens innebörd inom svensk förvaltningsprocessrätt samt utreda huruvida principens tillämplighet varierar mellan olika typer av förvaltningsrättsliga mål. Den praxis som har utvecklats på grund av avsaknad av reglering om principen härrör främst från bestämmelserna i 29- 30 §§ FPL, som berör möjligheterna till taleändring i förhållande till yrkandena respektive omständigheterna i målet. Instansordningsprincipen innebär främst att parternas möjligheter till att utföra taleändringar begränsas. Vidare har instansordningsprincipen i doktrin tillskrivits ytterligare en funktion; att allt relevant processmaterial ska åberopas redan i första instans. Gällande yrkandena i förvaltningsmål kan det konstateras att instansordningsprincipen samspelar med tre olika principer som i olika situationer påverkar principens tillämplighet. Dessa principer åsyftar främst till att skydda den enskilde från dess motpart och i vissa fall se till att vissa formaliteter inom förvaltningsprocessen följs. Vidare anses 37 § FPL medföra att instansordningsprincipen tillämpas striktare i förvaltningsmål som överklagats till HFD. I relation till omständigheterna är tillåtligheten av nya omständigheter generellt sätt kopplat till vad som anses utgöra samma sak. Begreppet samma sak har i förvaltningsprocessrätten ansetts ha en nära koppling till att händelseförloppet i målet förblir intakt. Denna bedömning har dock frångåtts av förvaltningsdomstolarna i vissa måltyper. En sådan avvikelse utgörs av åberopsplikten som förvaltningsdomstolarna har utformat för den allmänna parten i mål som rör ingripande åtgärder mot enskild, såsom återkallelse av läkarlegitimation. Ytterligare avvikelser förekommer i praxis rörande vissa typer av mål, där den enskildes skyddsintresse får ge vika för den relevanta lagens skyddsintresse. Således konstaterar uppsatsen att instansordningsprincipens tillämplighet varierar i praxis beroende av det individuella ärendet karaktär. Uppsatsens slutsats är att instansordningsprincipen har förlorat sin innebörd och tillämpning på grund av alla undantag som har utarbetats i praxis och doktrin. Instansordningsprincipen, som ursprungligen, skulle verka för rättssäkerhet har till följd av undantagen och beaktandet av andra intressen resulterat i att principens innebörd och tillämpning präglas av osäkerhet och oförutsägbarhet.