Testamentariska gåvor från patienter till vårdare

Sammanfattning: Vårdare kan utnyttja patienters underlägsna position och förmå äldre och sjuka personer att upprätta testamenten till deras fördel. Med hjälp av en rättsdogmatisk metod, undersöker denna uppsats inledningsvis hur svensk successionsrätt respektive straffrätt förhåller sig till sådana testamentariska förordnanden. På grund av den många gånger överväldigande bevisbördan, är det svårt för de legala arvingarna att klandra ett sådant testamente med utgångspunkt i 13 kap. 3 § ÄB. Vårdaren kan i majoriteten av fallen istället dömas för mutbrott, varpå den ärvda egendomen förverkas av staten. Att kvarlåtenskapen tillfaller staten istället för de legala arvingarna kan kritiseras. Eftersom testamentet strider mot svensk mutbrottslagstiftning borde rättshandlingen betraktas som ogiltig och arvet istället fördelas i enlighet med den legala arvsordningen. Med hjälp av en komparativ metod, undersöker denna uppsats även den rättsliga reglering som Frankrike har utvecklat med anledning av testamentariska gåvor från patienter till vårdare. Art. 909 i den franska civilkoden förbjuder viss vårdpersonal, som behandlade en person under dennes sista sjukdom, att ta emot testamentariska gåvor som gjordes till deras fördel under samma sjukdomstid. Bestämmelsen är å ena sidan robust och undantagslös. Bestämmelsen har å andra sidan ett begränsat tillämpningsområde, med tanke på att testamentariska gåvor till bland annat sjuksköterskor inte omfattas av förbudet. Uppsatsen undersöker slutligen även hur rättssäker den svenska regleringen kan sägas vara. Mutbrottslagstiftningen uppställer en mycket stor inskränkning i patienters testationsfrihet. Två separata regelverk och en inkonsekvent rättstillämpning gör det även svårt att förutse när en patient faktiskt tillåts testamentera egendom till en vårdare. Den svenska lagstiftaren borde inspireras av den franska förbudsbestämmelsen och införa en betydligt tydligare och transparent inskränkning av patienters testationsfrihet.