”Formernes genkomst” : en komparativ studie av Sven-Ingvar Anderssons formspråk

Sammanfattning: Den första gången termen landskapsarkitektur förefaller ha förekommit i skrift var under sent 1820-tal. Efter hand kom begreppet att användas av allt fler, vilket ledde till en successiv etablering. Denna etablering dröjde dock norröver och det var först under det förra seklet som yrket på riktigt befästes i Sverige i samband med en handfull arkitekter. Sven-Ingvar Andersson är en av de förgrundsgestalter som kanske har haft störst påverkan på landskapsarkitekturen i Sverige men även i Skandinavien. Detta arbete ämnar undersöka vad som är kännetecknade för det formspråk som präglar ett flertal av de projekt som Andersson har skapat, vilka likheter och skillnader som går att urskilja. Arbetet präglas av de tre landskapsarkitekturhistoriska fallstudierna som har genomförts. Inom ramen för dessa fallstudier har ytterligare en metod framtagen av landskapsarkitekten Simon Bell applicerats för att möjliggöra en analys och abstraktion av de visuella element som den fysiska miljön består av. Utöver de undersökningar av Gustav Adolfs Torg i Malmö, Lunds Centralstation och Sankt Hans Torv i Köpenhamn som fallstudierna präglas av har andra så kallade referensprojekt undersökts i och med arbetets litteraturstudie. Detta har ansetts fördelaktigt i och med att det har möjliggjort en bredare analys av det formspråk som präglar Sven-Ingvar Anderssons konstnärskap. Kännetecknande för arbetets fallstudier var att alla tre platser präglas av linjer i olika utsträckning. Enligt Simon Bell består den fysiska miljön av så kallade ”basic elements” och punkten, linjen, ytan samt volymen utgör dessa beståndsdelar. Olika effekter, såsom riktning och orientering, är särskilt märkbara i samband med dessa linjer. Även andra, till synes motstridiga, effekter såsom enhetlighet och variation förefaller vara resultat av hur dessa linjer har kombinerats. En sparsam användning av växtmaterial präglar projekten och växtlighet har framförallt använts i form av punktinsatser. Den mest iögonfallande användningen av växter är de trädgrupper som accentuerar den axel som karaktäriserar stationsområdets huvudgata i Lund. Dessa medför en subtil men homogen rytm på platsen. Det är anmärkningsvärt hur ett antal motiv och mönster har använts i ett relativt stort antal projekt. Dessa motiv är återkommande, både bland fallstudierna och referensprojekten, oberoende av typologi och år av färdigställande men med vissa variationer. Materialiseringen av dessa former, alltså genom vilket eller vilka material dessa former manifesteras, skiljer sig dock från projekt till projekt. Ellipsen, mer eller mindre parallella linjer som överlappar varandra och medför abstrakta motiv samt rutnätmotivet är de motiv och mönster som i dessa projekt förefaller vara mest iögonfallande och karaktäristiskt för Sven-Ingvar Anderssons formspråk.