Samröresbrottet - en rättfärdigad kriminalisering eller ett resultat av irrationell brottskontroll?

Sammanfattning: De senaste decennierna har sett omfattande kriminalisering av terroristbrottslighet. De flesta av de terroristbrott som har införts i svensk rätt är ett resultat av internationella och EU-rättsliga förpliktelser. Oftast har dessa kriminaliseringsåtaganden inneburit att gärningar på väldigt tidigt förberedande stadium har kriminaliserats. Det senaste i raden av dessa brott, samröresbrottet, kriminaliserar att ha samröre med en terroristorganisation. Till skillnad från övriga förfältsbrott på terrorismens område är detta brott dock inte ett resultat av någon internationell förpliktelse. Kriminaliseringarna är en del av den internationella trenden att använda straffrätten som preventivt verktyg. Detta har ibland resulterat i så långtgående kriminaliseringar att grundläggande principer för kriminalisering har frångåtts. Så är fallet inte minst beträffande samröresbrottet. Förfältskriminaliseringarna rättfärdigas främst genom framåtblickande allmänpreventiva överväganden. För att inte frångå allmänna principer för kriminalisering har dock den svenska lagstiftaren försökt att rättfärdiga dessa brott också med hänsyn till deras straffvärde. Såväl lagstiftaren som doktrinen framhåller att straffvärdet är det främsta skälet för kriminalisering även om det inte är det enda skälet. En kriminalisering bör även ha viss allmänpreventiv effekt för att vara rättfärdigad. Allmänprevention får dock inte utgöra det enda skälet för kriminalisering eftersom det då inte finns någon bortre gräns för när kriminalisering kan rättfärdigas. Allmänprevention kan sägas vara ett nödvändigt men inte ett tillräckligt skäl för kriminalisering. Straffvärdet är en produkt av skyddsintresset, gärningspersonens inställning (det subjektiva rekvisitet) och gärningen (det objektiva rekvisitet). Denna uppsats argumenterar för att lagstiftaren inte har lyckats med sin uppgift i att rättfärdiga samröresbrottet utifrån straffvärdmässiga skäl. Samröresbrottets subjektiva och objektiva rekvisit är så lågt ställda att de gärningstyper som omfattas av brottet inte kan anses särskilt straffvärda. De intressen som ligger bakom kriminaliseringarna av olika gärningar som har anknytning till terroristbrott är främst mänskligt liv, statens bestånd och värden så som mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Dessa är bland de mest skyddsvärda intressena och förtjänar straffrättsligt skydd. Straffvärdet påverkas dock av avståndet mellan den kriminaliserade gärningstypen och det skyddade intresset. Så som samröresbrottet är utformat ligger de gärningstyper som omfattas av brottet på ett så långt avstånd från det skyddade intresset att straffvärdet sjunker även av detta skäl. Denna uppsats argumenterar för att samröresbrottet främst är rättfärdigat utifrån allmänpreventiva överväganden, vilket som sagt inte är tillräckligt för att kriminalisering ska vara rättfärdigad utifrån allmänna principer för kriminalisering. Kriminaliseringens lågt ställda krav på de subjektiva och objektiva rekvisiten innebär dessutom att åklagarens uppgift underlättas avsevärt. Brottmålsrättegångens höga beviskrav ”bortom rimligt tvivel” tappar i betydelse vilket är en förlust ur ett rättssäkerhetsperspektiv.