Vilken ny kunskap ger aDNA-analyser om vegetationsutvecklingen i Nordeuropa under och efter Weichsel-istiden?

Sammanfattning: Under de senaste 30 åren har en ny metod för att få information om tidigare ekosystem utveck- lats, nämligen att analysera gammalt (“ancient”) DNA (aDNA). Denna forskningsgren är fortfarande ung men har redan hittat många områden inom vilka den kan tillämpas. Inom paleoekologin finns det två huvudsakliga ändamål med aDNA-analyser; att kartlägga en arts hela genom, samt att bestämma antal taxa och vilka taxa som finns beva- rade som aDNA i prover från olika typer av sediment. Beroende på ändamålet, skiljer sig analysmetoderna något. Genom att analysera växters aDNA i sjösediment har det gjorts nya upptäckter om vilka växtarter som fanns, till exempel under den kallaste delen av den senaste istiden (LGM) i norra Europa. Genom att analysera fyra artiklar som behandlar studier av aDNA hämtat från sjösediment, har jag sett närmare på hur studier av aDNA har bidragit till förståelsen för vegetationsutvecklingen i Nordeuropa. Generellt i de fyra studierna kan aDNA-analyser inte identifiera lika många taxa som pollenanalys kan, men i stället är metoden bättre på att identifiera arter snarare än bara släkten och familjer (högre taxonomisk upplösning). Dessutom kan aDNA-analys generellt identifiera fler taxa än makrofossilanalys. Dessa förhållanden är dock beroende av tafonomiska processer. Studier av aDNA har gett oss nya insikter om vilka växter som fanns i Nordeuropa under LGM, den senglaciala perioden och efter den senaste istiden (Weichsel). Med aDNA-analys har det identifierats nya taxa inom följande växtgrupper: vattenväxter, mossor, träd och buskar samt alger. Dessa nya upptäckter har visat att deglaciationen och klimatet i de områden som fungerade som nordliga växtrefugier under LGM var mer komplex än man tidigare trott och att ytterligare studier krävs för att få en djupare förståelse av hur vegetationen förändrades i Nordeuropa under och efter Weichsel-istiden.