Likställighetsprincipen, självkostnadsprincipen och principen om förbud mot retroaktiva beslut – begränsningar i den kommunala verksamheten

Sammanfattning: Kommunernas behörighet att företa åtgärder i sin verksamhet begränsas av ett antal kommunalrättsliga principer. Principerna, som utvecklats i domstolspraxis, beskriver vilken typ av verksamheter som får företas och hur kommunerna skall agera när de utför dessa verksamheter. Principerna kan delas upp i två olika typer. Det finns dels sådana principer som sätter de yttre ramarna för kommunernas verksamhet och dels de principer som begränsar kommunernas handlande inom ramen för den kommunala kompetensen. Det är framför allt den senare typen av principer som uppsatsen behandlar. De principer som avses i detta sammanhang är likställighetsprincipen, självkostnadsprincipen och principen om förbud mot retroaktiva beslut. Likställighetsprincipen förhindrar att kommunerna behandlar sina medlemmar olika, självkostnadsprincipen förhindrar orimligt höga avgifter på de områden kommunen dominerar och retroaktivitetsförbudet motverkar negativa beslut med tillbakaverkande kraft. Principerna kan således sägas utgöra begränsningar i den kommunala kompetensen i syfte att tillförsäkra medlemmarna jämlikhet, rättvisa och förutsebarhet. Bestämmelserna är dock inte uppställda som några absoluta förbud, utan det förekommer en viss handlingsfrihet för dem som har att bedöma bestämmelsernas rekvisit. Denna handlingsfrihet har möjliggjort för domstolarna att föreskriva undantag från principernas tillämpning i de fall ett kommunalt eller annat samhälleligt intresse så krävt. Detta har ansetts önskvärt på det kommunala området eftersom det i vissa fall krävs att beslut fattas utifrån det samhällsläge som råder vid beslutstillfället. Domstolens frihet är dock inte enbart av godo. Vaga lagbestämmelser, som möjliggör en flexibel tillämpning, innebär också bristande förutsebarhet för kommunmedlemmarna. Undantagen och domstolens stora frihet att begränsa principernas tillämpning får till följd att de tre behandlade principerna inte kan sägas utgöra några verkliga rättigheter för kommunens medlemmar. De är snarare att betrakta som någon form av möjlighet för kommunmedlemmarna att, i vissa fall, skydda sig mot kommunernas godtyckliga handlande. Det borde därför företas en omformulering av de tre bestämmelserna för att på det sättet klargöra principernas oförmåga att utgöra rättigheter i verklig mening.