En sabbad demonstrationsfrihet? Om straffansvar för sabotage som begränsning av demonstrationsfriheten

Sammanfattning: Aldrig före 2022 har demonstranter dömts för sabotage, trots att bestämmel-sen har funnits sedan 1948. Att straffansvar för sabotage nu dömts ut mot aktivister har väckt debatt om hur lagstiftningen egentligen ska tillämpas. Även ett konstitutionellt perspektiv aktualiseras, eftersom domstolen tillämpar strafflagstiftningen på en situation där den tilltalade utövar sin grundlagsskyd-dade demonstrationsfrihet. Denna uppsats syftar till att utreda hur brottet sa-botage förhåller sig till demonstrationsfriheten samt behovet av normprövning och grundlagskonform lagtolkning vid den här typen av kollision mellan strafflagstiftning och grundlag. Uppsatsen kommer utifrån dessa två infalls-vinklar analysera och kritisera den hovrättspraxis som hittills uppkommit. Studien genomförs genom en utredning av gällande rätt och för att sedan kriti-sera den. Metoden som används är därmed den rättsdogmatiska metoden med kritisk inriktning. Uppsatsen mynnar ut i slutsatsen att det ligger inom en möjlig tillämpning av bestämmelsen om sabotage att påstå att de fällande domarna inte är grundlags-stridiga, men att systematiken i grundlagen och praxis från HD talar för mot-satsen. Proportionalitetskravet i 2 kap. 21 § föranleder mest diskussion genom uppsatsen, eftersom existensen av lagstöd och legitimt syfte enklare kan kon-stateras. Demonstrationsfriheten är grundläggande för ett demokratiskt sam-hälle, vilket måste beaktas vid en proportionalitetsbedömning. Ett argument som har lyfts är att syftet med de fällande domarna kunde ha uppnåtts genom mindre ingripande alternativ, eftersom sabotage ofta aktualiserar straffansvar för andra, mindre allvarliga, brott än sabotage. Slutsatsen som nås är att det inte finns ett entydigt svar om hovrättens tillämpning är grundlagsstridig, men att en mer restriktiv tolkning hade harmoniserat bättre med regelns systema-tiska sammanhang. Vidare konstateras att behovet av lagprövning respektive grundlagskonform tolkning inte blir tillräckligt tillgodosett i hovrättsdomarna. Hovrätten gör en lagprövning av bestämmelsen om sabotage genom att konstatera att föreskrif-ten i sig inte är grundlagsstridig. Lagprövningen borde ha skett i förhållande till effekterna av bestämmelsen i det konkreta fallet eftersom det framstår som en självklarhet att grundlagen tillåter att demonstrationsfriheten begränsas av existensen av straffbestämmelser av olika slag. Däremot hade ett tolkande tillvägagångssätt (grundlagskonform lagtolkning) lämpat sig bättre än en lag-prövning med anledning av sabotagebrottets oklara tillämpningsområde, samt mot bakgrund av den alltmer viktigare idéen om normhierarkiskt överordnade rättigheter som instrument för svenska domstolar.