Bevisvärdering av barns utsagor i teori och praktik : En rättspsykologisk studie av domstolars bevisvärdering av barns utsagor i mål om våldtäkt och sexuella övergrepp

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Uppsala universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning:

Det påstås ofta att endast en bråkdel av alla de våldtäkter, sexuella övergrepp mm som begås mot barn, i slutändan uppmärksammas och lagförs. Det kan bero på att det aldrig görs en anmälan, att åtal inte väcks eller att domstolen inte bedömer att bevisningen är tillräcklig för en fällande dom. Vid misstankar om sexualbrott mot barn behöver rättsväsendet, precis som med andra brottsmisstankar, väga risken för en felaktigt fällande dom mot intresset att lagföra gärningsmän. Denna balansgång blir särskilt krävande när det gäller sexualbrott mot barn. Rättspsykologisk forskning har visat att barn beter sig mycket annorlunda till skillnad från vuxna i en rättslig process. För att på bästa sätt kunna bemöta barn samt på ett korrekt sätt värdera barns utsagor och vara medveten om vilka svårigheter barn ställs inför i en rättslig process är psykologisk kunskap essentiellt. Syftet med examensarbetet har varit att undersöka svenska domstolars bevisvärdering av barns muntliga utsagor utifrån ett rättspsykologiskt perspektiv. Detta har innefattat dels en bedömning av hur bevisvärderingen borde gå till med beaktande av tillämplig HD-praxis och rättspsykologiska rekommendationer, dels en utvärdering av hur bevisvärdering faktiskt går till utifrån en empirisk undersökning. En kontext som framstår som vanligt förekommande i mål om sexualbrott mot barn är att målet inte bara rör en åtalspunkt utan två eller flera. Syftet med studien var således att undersöka om juristdomares och nämndemäns bevisvärdering och beslut i skuldfrågan påverkades av antalet åtalspunkter då de avsåg liknande brott. Studien utgick ifrån bedömningen av Högsta domstolens kriterier för en tillförlitlig utsaga. Studien genomfördes som ett kvasiexperiment med en mellangruppsdesign där totalt 20 juristdomare och nämndemän deltog. Trots att resultaten i studien inte resulterade i någon signifikant skillnad visade sig ändock en trend ibland domare, som i större utsträckning valde att döma den tilltalade vid vetskapen om fler åtalspunkter. Slutsatsen av studien blev således att kriteriebedömningen som görs i domstol baseras på subjektiva tolkningar. Detta är naturligtvis problematiskt då man som part ska kunna lita på att domstolen är objektiv i sin bedömning samt att en domstol inte under några omständigheter skall påverkas av flera åtalspunkter. 

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)