Företagsrekonstruktörens skadeståndsansvar : En jämförelse mellan svensk och finländsk insolvensrätt

Sammanfattning: År 1996 infördes lagen om företagsrekonstruktion (1996:734) (LFR), då den tidigare ackordslagen (1970:847) (AckL) ersattes. Efter att LFR infördes har inga större förändringar ägt rum i lagen. Lagens primära syfte är att försöka hjälpa krisdrabbade företag att rekonstruera sin verksamhet och återfå lönsamheten. Uppsatsens primära uppgift är att redogöra för rekonstruktörens skadeståndsansvar under en företagsrekonstruktion. Idag bedöms rekonstruktörens skadeståndsansvar enligt allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser. Rättsläget är därmed oklart mot bakgrund av att både reglering och praxis saknas på området. En redogörelse genomförs därmed av rekonstruktörens skadeståndsansvar och en jämförelse med liknande rättsfigurer sker, där konkursförvaltare och sysslomän behandlas. I uppsatsen utreds det om en analogi till konkursförvaltaren kan göras för att utreda om möjlighet finns att inhämta inspiration från konkurslagen (1987:672) (KonkL), för att få till en reglering i LFR. En konkursförvaltare är skadeståndsskyldig enligt 17 kap. KonkL, för de skador denne orsakar vid fullgörandet av sitt uppdrag. Rekonstruktörens roll kommer därmed prövas mot konkursförvaltarens roll, för att utreda om samma skadeståndsansvar kan appliceras. En analogi görs även till sysslomannens roll i 18 kap. handelsbalken (1736:0123 2) (HB). En syssloman blir ansvarig när denne bland annat avviker från huvudmannens instruktioner. En jämförelse utförs därmed för att se om rekonstruktörens skadeståndsansvar kan bedömas på ett liknande sätt. Det sker även en jämförelse med finländsk rekonstruktionsrätt för att se till utredarens ansvar under en företagssanering enligt lagen om företagssanering (25.1.1993/47) (FSL). Det krävs således en jämförelse med ovan områden för att försöka fastställa hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas i svensk rekonstruktionsrätt. I Finland infördes FSL år 1993 och har sedan dess utvecklas. Det har skett flertalet förändringar efter lagens införande. År 2007 kom bland annat en reform som innebar att saneringsförfarandet skulle effektiviseras. Ett exempel för att uppnå sådan effektivitet var att åtgärder vidtogs för att kunna pröva saneringsansökningar snabbare. I finländsk saneringslagstiftning finns det en bestämmelse om utredarens ansvar under 14 kap. 94 § FSL. Ansvaret har därmed redan reglerats i finländsk saneringslagstiftning, till skillnad mot svensk rekonstruktionslagstiftning. I uppsatsen behandlas även flertalet likheter och skillnader mellan de båda länderna. De likheter som föreligger är bland annat att de båda aktörerna hjälper gäldenären att rekonstruera sin verksamhet. Båda aktörerna ska även se till att borgenärernas intressen inte åsidosätts. En skillnad mellan de båda ländernas rekonstruktörer kan vara att utredaren i finländsk rekonstruktionsrätt är mer ansvarig för upprättandet av saneringsprogram. I svensk rekonstruktionsrätt ska rekonstruktören i samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan. Likheterna mellan länderna är dock stora. Det kan således innebära att finländsk saneringslagstiftning kan agera förebild för att få till en ansvarsreglering i LFR.