”Hoppa nu, annars är du en kärring” : en observationsstudie om hur genus tar sig uttryck i skolan

Sammanfattning: Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka hur genus tar sig uttryck i en klass i år sex, främst under idrottslektioner men även i andra ämnen. Ett mer specifikt syfte var att undersöka hur pojkarna och flickorna i klassen engagerade sig i uppgifter under lektionerna samt på vilket sätt de var fysiskt och verbalt aktiva under olika lektioner. För att kunna svara på vårat syfte formulerades följande frågeställningar: Hur engagerar sig pojkar och flickor i uppgifter från läraren? På vilket sätt är pojkar och flickor fysiskt och verbalt aktiva under olika lektioner? Vad säger pojkar och flickor under olika lektioner? Visar det sig några genusmönster och beteenden i klassen i olika undervisningssituationer? Metod Vi valde att använda oss av deltagande observation som metod för att besvara vårt syfte och våra frågeställningar. Vi observerade en klass i årskurs sex, i en skola i södra Stockholm, under fyra idrottslektioner samt under en hel dag i några av deras andra ämnen. De huvudfrågor som vi hade med oss kom att avgöra vad som antecknades och inte. Vi har valt att utesluta händelser där våra uppfattningar skiljer sig. Vi har självklart gjort antaganden om vad vissa saker kan betyda. Under observationerna antecknade vi om det fanns någon skillnad i engagemang samt fysisk och verbal aktivitet mellan pojkar och flickor, genom hur mycket de deltog, vad de sa och vilket kroppsspråk de hade. Resultat Efter att ha observerat klassen under sammanlagt nio lektioner kunde vi se att pojkarna var mer verbalt aktiva under i stort sett alla lektioner, framförallt under samlingarna i början och slutet av lektionerna. Pojkarna verkade bry sig mindre om regler som att räcka upp handen innan de talade, vilket gjorde att de hördes mest under lektionerna. På basketlektionen var pojkarna mycket mer engagerade i spelet och fysiskt aktiva än flickorna. Även under skridskolektionen var pojkarna klart mer aktiva än flickorna. Pojkarna verkade mer bekväma än flickorna när aktiviteterna blev lite aggressivare med mer hårdhänt kroppskontakt. I gymnastik och dans var både pojkar och flickor engagerade i uppgifterna från läraren. Flickorna engagerade sig mer än pojkarna i grupparbetet de arbetade med i klassrummet. Under de andra praktiska lektionerna, slöjd och musik märktes ingen nämnvärd skillnad i pojkarnas och flickornas engagemang samt fysisk och verbal aktivitet. Under observationerna yttrades flera kommentarer. Några av dem tycker vi hjälper till att förstärka genusmönster och uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt. Till exempel två kommentarer från olika pojkar: ”Hoppa nu, annars är du en kärring!” och ”Du behöver väl inte spela trummor, du är ju tjej, du kan väl vara hemma och diska eller nåt”. Idrottsläraren yttrade även en kommentar om att dans skulle vara tråkigare än killerboll då hon sa: ”Om ni sköter er nu på dansen så kanske vi kan ha lite killerboll sen. Slutsats Vår slutsats utifrån elevernas beteenden och kommentarer är att det råder starka genusuppfattningar i den klass vi undersökt. Vi menar att en följd av att pojkarna är mer verbalt aktiva, bryr sig mindre om regler och till exempel är mer engagerade och fysiskt aktiva i bollspel blir att de på så sätt får mer av skolans resurser, i form av tid och uppmärksamhet. Vi anser att det är skolans uppgift att motverka sådana genusmönster och förutfattade meningar som finns. Medvetenhet om problemet samt tydliga och rättvisa regler anser vi vara faktorer som kan motverka detta.