Polisens laga befogenhet att använda skjutvapen : Om enskilda polisers rätt att skjuta inom ramen för sin tjänsteutövning

Sammanfattning: Den svenska polisen styrs till stor del av reglerna stipulerade i polislag (1984:387). Däri återfinns bland annat de viktiga principerna om behov och proportionalitet som polisen måste beakta i all sitt arbete samt lagstödet som ger polisen befogenhet att använda våld. Vad gäller sådan våldsanvändning som innebär skjutvapenanvändning är det dock kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen (skjutkungörelsen), en författning på förordningsnivå som är tillämplig.  Syftet med uppsatsen är att undersöka den reglering som styr polisens rätt att använda skjutvapen, framför allt den laga befogenheten, och att utifrån aktuell svenska lagstiftning belysa och kritiskt diskutera de eventuella svårigheter som regleringen ger upphov till. För att uppnå syftet har en rättsdogmatisk metod tillsammans med ett rättssociologiskt perspektiv använts och källorna har till stor de bestått av lagar, förordningar och förarbeten. Utöver detta har även material såsom doktrin, polisrapporter samt i begränsad mängd rättsfall använts.  För att en polis ska ha rätt att använda skjutvapen krävs att det görs inom de ramar som skjutkungörelsen anger. Denna reglering kan dock kritiseras på flera punkter. Förutom att den är gammal med över 50 år på nacken så är även det faktum att den befinner sig på förordningsnivå problematiskt med hänsyn till rättskällehierarkin. Vidare kan grunderna för skjutvapenanvändning och dessa grunders ordningsföljd i skjutkungörelsen kritiseras, särskilt vad gäller bestämmelsen som avser att ge polisen rätt att skjuta med laga befogenhet som stöd.  Sammantaget kan sägas att skjutkungörelsen är komplicerad och oöverskådlig, något som är extra allvarligt då den avser att användas i potentiellt pressade situationer. Att skjutkungörelsen är svår för den enskilde polisen att agera efter medför ofta att polisen inväntar en nödvärnssituation innan de skjuter. I en nödvärnssituation är både den skjutande polisen och personen mot vilken skott riktas mer stressade vilket i sin tur kan leda till att skadorna blir allvarligare eller till och med leder till att personen avlider något som eventuellt hade kunnat undvikas om polisen skjutit tidigare. Uppsatsens slutsats är således att regleringen som styr polisens rätt att skjuta inte är lämpligt utformad och att den, för den enskilde polisen skapar mer osäkerhet än vad den ger stöd. Denna reglering är därför i stort behov av en genomgripande omarbetning.