Min väg till förståelse av lidandet : Om läkares tysta yrkeskunnande

Sammanfattning: Som distriktsläkare har jag mött mycket lidande hos mina patienter. I min egen läkarutbildning för 40 år sedan och ännu idag på läkarutbildningen saknas undervisning om själva lidandet – det själsliga och existentiella lidandet. Trots att läkarutbildningen är en både akademisk och praktisk yrkesutbildning har det inom akademin funnits en ambivalens till praktiskt yrkeskunnande. Intresset och utrymmet för detta kunnande har till min glädje blivit större under de tjugo år jag arbetat som lärare och kursledare. Och studenterna har blir bättre förberedda på sin framtida yrkesroll genom införandet av patient-centrerad kommunikationsträning och olika undervisningsmoment avseende professionellt förhållningssätt, etik och bemötande, ledarskap och samarbete, genus och mänskliga rättigheter. Dock saknas fortfarande viktiga ämnen, såsom kunskapsteori och bildning. Mitt sökande har varit inriktat på att få tillgång till ett språk med ord och begrepp som beskriver läkares tysta yrkeskunnande och den förtrogenhetskunskap som utgör förutsättningen för god läkekonst för att uppnå en medveten balans mellan läkarvetenskap och läkekonst. Kunskap om lidandet är en väsentlig del i en läkares möte med sjuka människor. Först under själva arbetet med denna uppsats förstod jag att det varit en omedveten drivkraft i mitt arbete som läkare men också i mitt eget liv att förstå mer om lidandet. Jag har försökt dela med mig av kunskaper och erfarenheter om lidande från patientmöten och reflektioner kring dessa. Min förhoppning är att kunna inspirera andra kollegor att utforska sitt eget tysta yrkeskunnande. Då kan vårt gemensamma språk utvecklas och hållas levande och vårt yrkeskunnande bli synligt och få en upprättelse till gagn inte bara för oss själva utan för sjukvården och framför allt för patienterna.