En studie i artbrott, A study in caractercrime

Sammanfattning: Enligt 30 kap. 4§ 1 st. BrB skall i första hand lindrigare påföljd än fängelse användas. I tre fall är emellertid presumtionen den omvända. Dessa skäl räknas upp i 30 kap. 4§ 2 st. BrB och är: brottets straffvärde, art och återfall. Artbrott är ett brott för vilket man dömer ett kortare fängelsestraff trots att varken straffvärdet eller återfallsfrekvensen talar för detta. Det handlar alltså om en särbehandling av vissa brott i påföljdshänseende. Det som är speciellt med denna företeelse är att det är allmänpreventiva överväganden som ligger till grund, och dessa överväganden hör egentligen hemma på lagstiftningsnivån. Således får alltså domstolen i sin påföljdsbestämning i dessa fall gå in på samma slags utredningar som lagstiftaren i normala fall gör. De brott som utpekades i förarbetena som sådana som skulle tillhöra artbrottskategorin var mened, rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket, skattebrott samt vissa former av en brottstyp så som t ex oprovocerad gatumisshandel och våld och hot mot tjänsteman. Med tiden har genom praxis antalet artbrott ökat och omfattar i dag många fler. Det handlar egentligen inte om en ny företeelse, det här med artbrott, utan denna särbehandling har funnits länge i praxis. 1989 reformerades påföljdssystemet och det var då begreppet artbrott infördes. Tidigare hade man motiverat dessa korta fängelsestraff såsom varande nödvändiga ''av hänsyn till allmän laglydnad''. Att man ville lagstadga denna särbehandling berodde på att allmänpreventiva hänsyn även fortsättningsvis, d v s efter reformen, skulle få beaktas, men att detta skulle ske genom lagstiftarens försorg och inte vid domstolarnas överväganden i enskilda fall. Däremot skulle allmänpreventionen inte få en självständig betydelse, utan straffmätningen skulle i första hand ske efter brottets klandervärdhet. Förarbetena är överhuvudtaget mycket oklara i fråga om artbrottens bedömning och tillämpning. I propositionen 1987/88:120, som ledde fram till reformen, togs frågan om artbrott upp på ett tämligen knapphändigt sätt. Där nämndes i stort sett bara att det rörde sig om brott som av allmänpreventiva skäl skulle leda till fängelse redan första gången och att det skulle finnas möjligheter för domstolarna att väga in sådana omständigheter vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla, som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Det fastslogs också att det skulle finnas särskilda skäl för att inte döma till fängelse vid artbrott. De skälen är de som räknas upp i 30 kap. 9§ 2 st. BrB, och som kan leda till att skyddstillsyn döms ut i stället. Genom praxis har antalet artbrott ökat. Det har till största del skett brottstyp för brottstyp och några generella riktlinjer har inte följts. Man kan emellertid urskilja olika omständigheter som kan leda till att ett brott klassificeras som artbrott: att en brottstyp blivit mer utbredd, att en brottstyp är svår att förebygga eller upptäcka, att brottstypen innefattar ett angrepp på den personliga integriteten, att brottstypen innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och dess företrädare samt att brottstypen påverkar möjligheterna att upprätthålla straffsystemets effektivitet. När det handlar om artbrott är det viktigt att ha klart för sig att enbart det faktum att det är ett artbrott inte ensamt får leda till fängelse. I varje enskilt fall skall domstolen ta hänsyn till alla fakta och omständigheter innan den bestämmer sig för om det lämpliga straffet är fängelse eller inte, och denna bedömning skall ske även då det rör sig om ett brott av artkaraktär. Det finns stora skillnader mellan olika brottstyper när det gäller hur ofta skäl till särbehandling i påföljdshänseende finns. Därför måste domstolen i varje enskilt fall utgå ifrån hur pass starka ''artskälen'' är i just det fallet då den skall besluta vilken påföljden bör bli. De tre olika skäl som kan leda till fängelse skall inte heller bedömas var för sig. En sammanvägning skall alltid göras. Det kan vara så att varken brottets straffvärde, art eller den tilltalades tidigare brottslighet i sig räcker för att fängelse skall få ådömas, men att dessa skäl tillsammans är tillräckligt starka för denna påföljd. Således har olika brott olika högt ''artvärde''. Vid ett högt artvärde krävs i regel inte mer av straffvärdet än att det ligger på fängelsenivån för att fängelse skall få väljas som påföljd. Vid medelhögt artvärde krävs ett något högre straffvärde eller att återfallsfaktorn talar för fängelse. Och beträffande de brott där artvärdet är förhållandevis lågt bör det normala vara att fängelsepresumtion förutsätter antingen att det också rör sig om återfall relativt nära i tiden eller att straffvärdet ligger klart över allmänna fängelseminimum. Alternativ till fängelse kan dömas ut trots att artbrott föreligger. I och med att nya påföljds- och verkställighetsformer har införts/ införs, så öppnas möjligheterna upp. Det finns inga hinder mot att döma till kontraktsvård vid artbrottslighet. Inte heller mot att döma till samhällstjänst. Det har emellertid framgått av praxis att vid straffvärden som överstiger fängelse i sex månader är det mera tveksamt om samhällstjänst väljs som påföljd. Samhällstjänst kan i dag vara ett särskilt skäl för både villkorlig dom och skyddstillsyn. I och med detta, kan alltså de särskilda skälen för villkorlig dom i 30 kap. 7§ 2 st. BrB också räknas till de särskilda skäl för annan påföljd än fängelse som enligt propositionen pekades ut såsom varande de i 30 kap. 9§ 2 st. BrB. Brottets art kan ha betydelse även på andra områden än påföljdsbestämningen. Som exempel kan ges när antalet böter skall bestämmas: ju högre ''summan'' av brottets straffvärde och artvärde är, desto större bör antalet dagsböter vara. Även när man dömer till skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3§ BrB, bör det vara möjligt att åberopa brottets art. Då krävs det dock att skyddstillsynsskälen är klart framträdande. När det gäller unga lagöverträdare gäller enligt 30 kap. 5§ BrB att fängelse får ådömas den som är under 18 år endast om det finns synnerliga skäl för detta. Om den tilltalade har fyllt 18 men inte 21 år, gäller att det måste finnas särskilda skäl för fängelse med hänsyn till gärningens straffvärde ''eller annars''. Med ''eller annars'' menas enligt förarbetena tidigare brottslighet och brottets art. Det har diskuterats att artbrottsinstitutet behöver klargöras. I SOU 1995:91 gavs ett antal förslag i frågan som dock avvisades i prop. 1997/98:96. Denna fråga kvarstår ändå till diskussion, och många menar att institutet borde avskaffas. Domstolarnas resonemang och tankesätt när det gäller de brott som särbehandlas i påföljdshänseende (i de fall jag har studerat) har inte förändrats mycket över tiden. Möjligen kan man avläsa en viss tendens till att göra helhetsbedömningar i större utsträckning nu än tidigare. Inte heller när det gäller påföljdsvalet för artbrott märks det någon större skillnad före och efter reformen. I vart fall inte i den utsträckning jag har undersökt frågan. Möjligt är att slutsatsen hade blivit en annan med ett annat tillvägagångssätt än mitt, därför vill jag ändå lämna frågan öppen.