Informationsplikten : En konsekvensanalys

Sammanfattning: Den 1 januari 2006 träder den nya försäkringsavtalslagen ikraft. Det medför en del förändringar jämfört med tidigare lagar. Bland annat kommer informationsplikten för försäkringsbolagen att utökas till att även gälla gentemot näringsidkare som tecknar företagsförsäkring. Lagstiftaren har gjort bedömningen att även näringsidkare är i behov av en mer detaljerad information om försäkringsvillkor. Det anses att även många näringsidkare saknar den sakkunskap om försäkringar som krävs för att göra en korrekt bedömning om sitt försäkringsbehov. Även konkurrensen med den internationella försäkringsmarknaden och förändringar av försäkringsprodukter har legat till grund för en utökad informationsplikt. Försäkringsbolagen skall lämna information innan försäkring tecknas – förköpsinformation. Den skall ge kunden upplysning om försäkringsvillkoren och andra förhållanden som för att kunden kan åstadkomma en bra bedömning om kostnaden och omfattningen av försäkringen. När försäkring har tecknats skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren efterköpsinformation. Den skall bland annat innehålla information om viktiga, oväntade och väsentliga begränsningar i försäkringsvillkoren. Det största problem med denna information är att avgöra vad som utgör viktig information och oväntade och väsentliga begränsningar. Dessa begrepp definieras och tolkas olika beroende om det är en konsument, näringsidkare eller försäkringsbolag, men även beroende på vilken situation kunden befinner sig i. Det kommer även ny civilrättslig sanktion som skall tillämpas om försäkringsbolagen inte har följt sin informationsplikt. Har försäkringsbolagen inte fullföljt sin plikt får försäkringsbolaget inte åberopa villkoren, det innebär att avtalet skall gälla utan villkoret. I förhållande till näringsidkare medför denna sanktion att försäkringstagaren kan säga upp försäkringen i förtid. I takt med lagändringen av försäkringsavtalslagen medför det även en förändring av försäkringsförmedlarens roll. Den stora frågan är om det har någon betydelse om försäkringstagaren har en försäkringsförmedlare vad gäller informationen. Vem bär ansvaret för att informationen lämnas till försäkringstagaren. Den nya lagen om försäkringsförmedling betonar att försäkringsförmedlaren skall vidarebefordra sådan information som försäkringsgivaren faktiskt lämnat till försäkringsförmedlaren. Det föreligger dock en stor skyldighet för försäkringsförmedlaren att överlämna information. Vidarebefordras inte viktig information kan försäkringsförmedlaren bli ersättningsskyldig. Försäkringsförbundet har framfört kritik till den nya försäkringsavtalslagen. Bland annat att den inte anpassats till dagens utveckling, vilket jag stödjer. Jag anser att det råder stora brister vad gäller den internationella anpassningen. Då EU breder ut sig mer och mer, innebär det även en större försäkringsmarknad samt en ny kundkrets med helt andra behov än den svenska kundkretsen. Dessutom utformades många av reglerna för ungefär 25 år sedan, vilket medför en ännu mindre anpassning av dagens utveckling. Det har tidigare funnits riktlinjer som utfärdats av Konsumentverket. De riktlinjerna var mycket lika de regler som nu införts i lagstiftningen. Det har dessutom gjorts granskningar hur dessa riktlinjer har fullföljts. Resultatet av de granskningarna har visat att försäkringsbolagen inte tillfullo fullföljer de riktlinjerna. Granskningarna har skett på uppdrag av regeringen. Den stora frågan blir varför regeringen för över dessa regler i ny lagstiftning när de inte kan fullföljas av försäkringsbolagen. Enligt min mening borde det ha skett en omarbetning av reglerna innan de infördes i lag. Men då den civilrättsliga sanktionen införts kan det sätta press på försäkringsbolagen varför utökningen av informationsplikten kan medföra en förbättring.