Medling vid brott : Sveriges införlivande av reparativ rättvisa med fokus på unga lagöverträdare

Sammanfattning: Den traditionella retributiva rättvisan hävdar att rättvisa uppnås när den gärningsperson som har brutit mot lagen bestraffas. Denna process äger vanligtvis rum genom en rättegång där staten först bedömer om gärningspersonen är skyldig till brott och därefter utdömer en straffpåföljd som anses proportionerlig till brottets allvarlighetsgrad. Retributiv rättvisa ses av många som den enda vägen till rättvisa efter ett begånget brott, men sällan beaktas huruvida brottsoffret verkligen känner sig tillfredsställt efter att rättegångsprocessen har avslutats och straffet har verkställts. Reparativ rättvisa, till skillnad från retributiv rättvisa, fokuserar på att läka de skador som uppstått till följd av ett brott genom att låta de inblandade parterna själva bestämma hur denna läkningsprocess ska ske. Reparativ rättvisa förespråkar att gärningspersonen och brottsoffret möts och pratar om brottet och dess konsekvenser för att kunna läka och utvecklas. I Sverige har reparativ rättvisa integrerats genom medlingslagen, vilken fungerar som ett komplement till den vanliga rättsprocessen. Medlingslagen ger gärningspersoner och brottsoffer möjligheten att delta i en medling ledd av en neutral medlare. Målet med medlingen är att gärningspersonen ska få ökad insikt om konsekvenserna av brottet och att brottsoffret ska kunna bearbeta sin upplevelse. Genom medlingen strävar man efter att minska de negativa konsekvenserna av brottet. Särskild vikt lades på medlingslagen i samband med ungdomsbrott, och det är idag obligatoriskt för kommunerna att erbjuda medling till unga lagöverträdare. Trots Sveriges försök att införa reparativa värderingar i det annars retributiva rättssystemet har antalet medlingar minskat över tiden. Problemområden i medlingslagens praktiska utformning identifierades av myndighetsundersökningar, men trots dessa upptäckter vidtogs inga åtgärder för att förbättra förfarandet. Dessa problemområden försvårar givetvis medlingslagens möjlighet att integrera reparativa inslag i Sverige, vilket i sin tur resulterar i att unga lagöverträdare, som ansågs särskilt gynnas av förfarandet, påverkas negativt. Denna uppsats drar slutsatsen att medlingslagens grundläggande syfte och mål överensstämde med reparativ rättvisa som teori. Dock, på grund av betydande brister i praktiken, kan inte syftena med lagen uppfyllas fullt ut. Detta resulterar tyvärr i att de reparativa värderingarna i medlingsförfarandet också brister. För att unga lagöverträdare och deras brottsoffer ska kunna gynnas av ett reparativt förfarande krävs åtgärder för de problemområden som lagen möter i praktiken. Sammanfattningsvis pekar denna uppsats på flera kritiska problemområden i medlingslagens praktiska tillämpning. Frånvaron av en nationell samordnare framstår som det mest påtagliga och övergripande problemet, vilket i sin tur påverkar andra områden. Bristen på ärenden, otillräcklig utbildning för medlare och felaktig prioritering av ärenden skapar tillsammans ett rättsosäkert klimat för unga lagöverträdare och deras brottsoffer när det gäller möjligheten till reparativ rättvisa genom medling vid brott. För att förbättra situationen krävs åtgärder som riktar sig mot dessa centrala problemområden.