Ett hus utan tak

Sammanfattning: Innan jag började läsa arkitektur var jag dansare i många år. Då låg jag ofta på golvet och tittade i taket. Så pass länge att taket tillslut blev en vägg. Jag har också snurrat mig yr så att rummets gränser suddats ut, så att upp blev ner och ner blev upp. Med den erfarenheten har jag sökt efter ett sätt att radera bort gränsen för vad som är en vägg, ett golv och ett tak. En kulturskola ska vara en plats för lärande, lust och kreativitet. En plats där möjligheterna är många och begränsningarna få. Där barnen och ungdomarna inte upplever normer kring vad som är normalt, utan en plats där de får exprimentera och inte fastna i begrepp av vad som är rätt och fel. Att komma till Kulturskolan i Älvsjö ska ge eleverna känslan av den taklösa byggnaden som inte begränsar utan snarare visar på alla de möjligheter en plats för lärande och reativitet har. Byggnaden är en samlad kropp med rumsligheter i fasad. I kontrast till grannen Stockholmsmässan där all verksamhet sker i hemlighet och bakom slutna väggar visar byggnaden upp sin verksamhet för det kringliggande Älvsjö. Jag har sökt efter en byggnad där barnen får vara kvar i sin öppna värld. Där det inte finns ett rätt svar utan där svaren är många. Eleverna ska kunna vrida på huvudet och världen ska vara sig lik eller lägga sig på golvet och upp liknar ner. Det blir en byggnad utan tak eller ett fotavtryck mot himmlen.