Tjänstefolkssystemet i Skåne anno 1822

Sammanfattning: Tjänstefolkssystemet kan behandlas såväl ur ett utbuds- som ett efterfrågeperspektiv. På efterfrågesidan skulle då bondehushållens ekonomi och deras behov ligga. Utifrån detta synsätt skulle tjänstefolkssystemet som sådant ha en inneboende rationalitet. Sedvanan och de inbördes styrkeförhållandena mellan husbönder och tjänstehjon var bestämmande i långt högre grad än legohjonsstadgorna. Frälsejorden ägdes av adelsmän, men brukades i första hand av frälsebönder, vilka betalade avrad, eller ränta, till adelsmannen som ägde jorden. Räntan utgjordes av dagsverken, naturaprodukter, vanligen spannmål, eller pengar. Ofta var det inte frälsebonden själv som utförde arbetet på huvudgården utan det utfördes av bondens anställda drängar och pigor. Tjänstefolket bestod av ogifta pigor och drängar som var kontrakterade för ett år i taget och om kontraktet inte sades upp av endera parten fortsatte det att löpa ytterligare ett år. Lönen fick pigorna och drängarna utbetald i fri kost, fri bostad och i pengar. Tjänstefolket ersatte även de familjemedlemmar som av olika anledningar inte hade möjlighet att delta i arbetet. Det ryska jordbruket karaktäriserades av att det inte använde sig av hyrd arbetskraft utan helt förlitade sig på de egna familjemedlemmarnas möjligheter att arbeta. Istället för att, som i Sverige, sända iväg barnen för att på så sätt minska familjens konsumtionsbehov, anpassade de ryska jordbruksfamiljerna konsumtionsbehovet genom att öka arbetsinsatsen. Jag har i min undersökning uteslutande använt mig av mantalslängderna för Harjagers härad 1822. Häradet består av 18 socknar med tillhörande byar. Det sammanlagda antalet tjänstefolk i min undersökning uppgår till 1129 stycken och av dessa är 690 drängar och 439 pigor. Slutresultatet av min undersökning är att det som bestämde antalet tjänstefolk på gården var dels hushållssammansättningen och dels storleken på gården samt eventuellt andra förpliktelser i form av dagsverken till herrgården.