Anhörigas upplevelse av att vårda en närstående med demenssjukdom : en litteraturöversikt

Sammanfattning: SAMMANFATTNING Demenssjukdom är en folksjukdom som är både kronisk och livslång. Årligen insjuknar 20 0000 - 25 000 personer i demenssjukdom. Nio av tio personer med demenssjukdom drabbas någon gång under sjukdomsförloppet av beteende och psykiska symtom vid demenssjukdom, BPSD. Vård till personer med demenssjukdom som bor hemma ombesörjs i många fall av anhöriga och den vården ses öka allt mer. Det ställer krav på samhället att ge dessa anhörigvårdare det stöd de behöver. Majoriteten av anhörigvårdare är kvinnor. Syftet med denna studie var att beskriva anhörigas upplevelse av att vårda en närstående med demenssjukdom i hemmet. Litteraturöversikt valdes som metod för att besvara syftet. Artiklar söktes via tre databaser. Sexton artiklar valdes ut. En integrerad analys utfördes för att få en sammanställning över artiklarnas resultat. Ur analysen framkom tre huvudkategorier vilka var “Positiva upplevelser i vårdandet av en närstående med demenssjukdom”, “Förväntningar och tillit till den formella vården” samt “Negativa upplevelser i vårdandet av en närstående med demenssjukdom”. Resultatet diskuterades med Joyce Travelbees omvårdnadsteori som teoretisk anknytning. Anhörigvårdare upplevde sin roll med blandade känslor, självbelönande, en känsla av att prestera något, pliktkänslor, kärlek och ansvar. Stöd och handledning stärkte anhöriga i deras vårdande roll. Anhörigvårdare kunde ha känslor som misslyckande och oro. De kände oro för en senare separation från sin närstående och det ledde till att många väntade för länge med att be om hjälp. Anhörigvårdare hade olika strategier för att hantera sin stress och dessa var en förutsättning för att deras närstående skulle kunna fortsätta bo hemma. Det var viktigt för anhörigvårdare att de kunde förstå sin närståendes beteende och hantera dem. Det efterfrågades stöd, information och utbildning och en kontaktperson ansågs viktigt. Författarna till denna litteraturstudie ser behovet av stöd som en röd tråd genom hela resultatet utifrån anhörigvårdares beskrivning av sina upplevelser och erfarenheter och vart de befinner sig. Här ser författarna att specialistsjuksköterskor har en större funktion att fylla än vad som görs idag.