Varom det tvistas (och lite till). Om rättsverkningarna av supplerande moment i stadfästa förlikningar

Sammanfattning: Domstolarnas uppgift att verka för förlikningar har fått allt större prioritet sedan Rättegångsbalkens införande. När parterna lyckas nå en förlikning i en tvist som är anhängiggjord i domstol kan de välja att begära stadfästelse. Om avtalet reglerar den sak som talan rör ska rätten stadfästa avtalet i en dom. Denna dom får sedan rättskraft och frågan i målet kan därmed inte prövas igen. För att nå en förlikning är det dock ofta nödvändigt att föra in andra rättsförhållanden mellan parterna, så kallade supplerande moment. På detta sätt kan parterna hitta en ”paketlösning” som löser även andra rättsförhållanden. Möjligheten att föra in supplerande moment på ett sätt som gör att de tar åt sig av domens rättskraft framgår inte direkt av lagtext. I stället har denna möjlighet vuxit fram genom praxis. Frågan under vilka förutsättningar supplerande moment kunde få rättskraft var länge obesvarad. I och med NJA 2017 s. 659 klargjordes dock att en förutsättning är att det supplerande momentet framgår tydligt av förlikningsavtalet. I rättsfallet användes en så kallad slutregleringsklausul där parterna förklarade sina samtliga mellanhavanden med anledning av tvisten slutligt reglerade. Denna klausul är vanlig i förlikningsavtal men kunde enligt HD i detta fall inte medföra rättskraft på grund av att den inte var tillräckligt tydlig. Det finns en diskussion i litteraturen huruvida det finns ytterligare krav utöver det krav som framkommer i NJA 2017 s. 659. Flera rättsvetare har uttalat sig i frågan men något definitivt svar är svårt att utläsa. Även om de resonemang som förs i doktrin inte kan betecknas som gällande rätt kan de likväl påverka den framtida rättsutvecklingen för supplerande moment. Detta visas inte minst av att doktrin i hög grad hänvisats till av Högsta domstolen i de rättsfall som hittills behandlat frågan om supplerande moment.