Aberratio ictus - analys av en "felträff"

Sammanfattning: Aberratio ictus kan åskådliggöras genom det kända typfallet där A har upp-såt att döda B, men missar och istället dödar C, gentemot vilken A inte har någon form av uppsåt. Med andra ord är konsekvensen av A:s gärning avvi-kande i förhållande till dennes uppsåt i det avseende att ”fel” angreppsob-jekt har drabbats. Det är ett klassiskt straffrättsligt problem vilket ännu tycks sakna en tillfredsställande lösning. I svensk doktrin presenteras två lösningar för att hantera den uppkomna situationen. Med specialitetsmodellen döms gärningsmannen utifrån dennes konkreta och bestämda uppsåt, och följaktli-gen för uppsåtligt brott gentemot B samt oaktsamhetsbrott i förhållande till C. Denna modell kan anses vara mer inriktad på rättssäkerhet, vilket kontras-teras av den mer klanderorienterade ekvivalensmodellen. Med sistnämnda lösningsmodell döms istället gärningsmannen för uppsåtsbrott gentemot C, trots att A:s uppsåt alltså inte kan sägas ha varit inriktat på C. Denna framställnings syfte är att ingående undersöka, analysera och reflek-tera kring aberratio ictus-problematiken. Den huvudsakliga frågeställningen kan sägas lyfta problemet till en rättsfilosofisk nivå, då den tar sikte på frå-gan om varför problematiken existerar. Uppsatsen konstaterar att rättsläget får anses vara relativt oklart, även om specialitetsmodellen får förmodas ha företräde i dagsläget. Vidare utreder och analyserar arbetet en rad problema-tiska aspekter, däribland täckningsprincipens närmare innebörd samt rättsfi-losofiska begrepp såsom klandervärdhet och slump. Den avslutande reflekt-ionen utmynnar i ett resonemang kring en eventuell konflikt mellan den straffrättsliga begreppsbildningen och det moraliska strävandet att ålägga rättmätigt klander. I förlängningen kan denna konflikt anses härstamma från den rättsideologiska frågan rörande förhållandet mellan rätt och moral.