Homerisk häpnad

Sammanfattning: Emotioner spelar en central roll hos Homeros. Bland emotioner är häpnaden framträdande och situationerna och företeelserna som väcker den är många och av olika slag: människornas möten med människor och gudar, insikter som de härvidlag kan vinna, farhågor och föraningar om avgörande skeenden, deras upplevelser vid anblicken av skönhet, grymhet, gudomlighet och det mänskliga livets hårda villkor och slutligen berättarkonsten själv, kan alla väcka häpnad. Homeros har flera ord som uttrycker dessa emotionella upplevelser. Men i ordböcker och lexika översätts de ofta med samma ord och de har inte undersökts utifrån ett emotionsteoretiskt perspektiv. I häpnadens affektiva fält ingår visserligen emotioner som förundran, förvåning, hänförelse och bestörtning, men dessa ord är inte tillräckliga för att vi ska förstå de olika formerna av häpnad såsom emotioner, det vill säga såsom komplexa och processuella affektiva fenomen stadda i ständig förvandling. En djupare förståelse för homerisk psykologi och berättarteknik förutsätter att vi förstår de olika nyanserna av häpnad, hur de framkallas och kommer till uttryck narrativt och språkligt, samt hur och varför dessa emotioner tillmäts så stor vikt i båda eposen. För att göra detta analyseras tolv ord utifrån ett emotionsteoretiskt perspektiv, som utgår från att emotioner är dynamiska och processuella fenomen och utgörs av flera komponenter, bland vilka räknas intentionalitet, värderingar, handlingstendenser, uttryck, fysiologiska reaktioner, subjektivt upplevda känslor samt verbalisering. De grekiska orden utgörs av sex verb och sex substantiv, vilka betecknar antingen handlingen ”att häpna” (t.ex. θαυμάζω), emotionen ”häpnad” (t.ex. τάφος) eller handlingar som kan försätta människor i emotionella tillstånd som kan karakteriseras i termer av häpnad (t.ex. θέλγω). Undersökningen visar att det föreligger väsentliga skillnader i användningen och därmed betydelsen av de undersökta orden, både sinsemellan och inom ett och samma ord. Vidare uppmärksammas skillnader i ordens betydelse i de två eposen. Jag argumenterar för att dessa skillnader, som delvis härrör ur de två eposens skilda tematik, har berättartekniska funktioner och är särskilt relevanta för karakterisering och handling.