Individualistisk inkomstbeskattning och kollektivistisk rätt till bistånd - Om rättsområdenas utveckling av synsättet på individen

Sammanfattning: Socialtjänstlagen (SoL) utgår från hushållsgemenskap vid prövning av rätten till bistånd. En individ blir beviljad bistånd om denne inte kan försörja sig själv på annat sätt. Ett sådant sätt är bland annat hjälp från anhöriga. Makar och sambor förväntas bidra till varandras försörjning. SoL behandlar ett hushåll som en ekonomisk enhet med gemensamma inkomster. Inkomstskattelagen (IL) utgår från ett individualistiskt synsätt där skatten beräknas separat för varje fysisk person. Denna uppsats ämnar undersöka vilka skäl lagstiftaren angett för att ha ett differentierat synsätt av individens ansvar för sin och familjens försörjning i dessa två lagar. Uppsatsen har ett historiskt perspektiv då syftet är att undersöka skälen till dagens lagstiftning. Vårt tidigare skattesystem byggde på idén om att familjen var en ekonomisk enhet med en gemensam skatteförmåga. Gifta sambeskattades och fick betala mer skatt än ensamstående. Så småningom uppmärksammades en annan sorts familjekonstellation, ogifta som bodde tillsammans och hade gemensamma barn. De ogifta kunde på så sätt uppnå skattelättnader eftersom att de betraktades som ensamstående i skattelagstiftningen. Lagstiftaren valde att utvidga det äktenskapsrättsliga begreppet till att omfatta ogifta samboende, så kallade sambor. Sambor likställdes med makar och beskattades enligt samma regler. Lagstiftningen behandlade människor olika så länge som sambeskattningen bestod. När människor började kräva jämlikhet i lagstiftningen var lagstiftaren tvungen att lämna den kollektivistiska synen och införa särbeskattning. Redan under medeltiden fick medborgare som var i nöd fattigvård av staten för att klara sin försörjning. Fattigvården gick från att vara en nådegåva till att bli en förebyggande socialhjälp. Lagstiftaren har dock alltid varit tydlig med att poängtera att biståndet var ett yttersta skyddsnät, i första hand skulle man söka andra bidrag och få hjälp av sina anhöriga. Den nya SoL är en ramlag vilket innebär att kommunerna fick större utrymme att bestämma över sin egen socialtjänst och lagstiftaren blev mindre benägen att uttrycka sig om förutsättningarna för biståndets lämnande. Under 1980-talet bestämdes genom praxis att sambor skulle bistå till varandras försörjning så som makar trots att de inte hade en lagstadgad försörjningsplikt. Detta framgår numera av Socialstyrelsens allmänna råd. SoL och IL präglas av samhällsutvecklingen. Skatterätten har gått från ett hushållsperspektiv till ett individperspektiv. SoL har alltid beaktat hushållets gemensamma inkomster vid biståndsprövningen. Hushållsperspektivet är dock föråldrat i dagens samhälle. Den största orättvisan märks för sambor, de har ingen civilrättslig försörjningsplikt men förväntas försörja varandra enligt SoL. Sambor betalar skatt som enskilda individer och på detta sätt bygger de sitt sociala skyddsnät, men när de behöver ta del av skyddsnätet kan de få avslag om de är sambor med någon. Lagstiftaren har inte tagit ställning till att systemen har olika synsätt på individens ansvar för sin och hushållets försörjning. Historiskt sett skiljer sig inte dessa synsätt från varandra utan de har varit aktuella under olika tidsperioder. Problemet är att systemen har utvecklats parallellt utan samordning.