Den ohejdade platsen: En studie av gemenskaper på Slakthusområdet i Stockholm

Sammanfattning: Dagens nyliberala politik påverkar starkt det rådande planeringsidealet. Inom stadsplaneringen
utgör ofta den ekonomiska tillväxten det främsta målet och bidrar till en planering med marknadsinriktade
strategier. Som en följd till detta finns ett nära samarbete mellan den offentliga sektorn och
privata aktörer, ett förhållande som har inneburit mindre insyn i planeringen och en ökad reglering
av de offentliga platserna. Vid sidan av de ekonomiska målen ger staden en vision om ett rättvist
samhälle, två aspekter som sällan går hand i hand. Staden blir allt mer segregerad, inte bara geografiskt
utan även socio-ekonomiskt.

Gemenskaper, i den mening avsedd här, är ett nyligen återuppväckt begrepp som härstammar från
engelskans ”commons”. Begreppet innebär ett alternativt sätt att se på hanteringen och fördelningen
av jordens resurser, där detta sköts lokalt av en grupp individer istället för av en statlig eller privat
aktör. Ett synsätt som kan anses vara mer socialt och ekologiskt hållbart där de två orden delning och
gemensamt utgör grunden. Syftet med detta arbete är att studera hur gemenskaper kan yttra sig i en
urban kontext och fungera som en utgångspunkt inom stadsplaneringen.

En grundläggande aspekt för att gemenskaper ska uppstå är att det finns platser som människor kan
påverka och ta i anspråk. Resultat från intervjuer i detta arbete tyder på att det saknas sådana platser.
Det är ofta svårt för allmänheten att läsa av vilken typ av plats de befinner sig på och därigenom även
vara medvetna om deras rättigheter. Resultatet visar även på att människor har en vilja att ta del av
saker och vara aktiva på platser, men att de är rädda för att ”göra fel” eller störa den allmänna ordningen.
Vidare visar resultatet att de offentliga platserna inte längre omfamnar alla och att det finns
få platser där stadens olika individer möts, vilket delvis beror på att denna ordning, eller trivsel, ska
upprätthållas.

I arbetet presenteras sju typer av gemenskaper som sträcker sig från en allmän, oreglerad gemenskap
till en mer privat sådan. Dessa gemenskaper kan exempelvis innefatta odlingslotter, lokala energisystem,
lånestationer och tältläger. Med detaljplanen som verktyg visas hur gemenskaper kan användas
som en utgångspunkt och möjliggöras genom lämpliga planbestämmelser, men vissa av dessa innebär
konflikter med rådande förordningar. I arbetet föreslås en oreglerad plats, Den ohejdade platsen,
vars utveckling skulle ligga i invånarnas händer men som skulle innebära konflikter med både Plan- och
bygglagen och Ordningslagen.

Slakthusområdet i Stockholm står inför stora förändringar och är för nuvarande inne i ett planeringsskede.
De föreslagna planbestämmelserna för de definierade gemenskaperna är applicerade i ett
förslag till plankarta för områdets utveckling. Ett förslag som prioriterar en alternativ hantering av
resurser där områdets individer får en större roll och vars mål är en mer rättvis stadsdel som alla kan
ta del av.

Slutsatsen är att gemenskaper tycks besitta många sociala och ekologiska fördelar. De kan erbjuda
samhällets invånare ett alternativ till dagens samhällstruktur där de kommersiella värdena prioriteras.
Gemenskaper bidrar till ett alternativt sätt att se på fördelningen av stadens resurser och rum där
individerna ges en större roll i skapandet och hanteringen av de båda. Med gemenskaper skulle en
mer socialt och ekologiskt hållbar stad kunna ta form, en stad skapad tillsammans med dess
invånare.