Entreprenörens ansvar för skada som drabbar annat än entreprenaden

Sammanfattning: Vid entreprenadarbeten kan skador uppstå på olika typer av egendom som inte tillhör själva entreprenadarbetena enligt entreprenadavtalet. Det är viktigt att en entreprenör kan överblicka vilka risker denne tar vid utförande av kontraktsarbeten, inte minst eftersom denne behöver teckna lämpliga försäkringar som täcker riskerna. Skador som drabbar entreprenörens avtalspart, dvs. beställaren, regleras främst i parternas entreprenadavtal. Standardavtalet AB 04 fördelar förutsedda risker och inte sällan åläggs entreprenören ett tungt ansvar. En skada kan även drabba annan än avtalsparterna, dvs. en avtalsrättslig tredjeman. Då får ersättningsfrågan lösas med utomobligatoriska regler. Arbetets syfte är att utreda det ansvar för dessa olika typer av skador som en entreprenör kan åläggas. Utredningen tar utgångspunkt i en dom från Hovrätten över Skåne och Blekinge från 2007, där ett antal intressanta rättsfrågor angående entreprenörens ansvar för olika skador hanterades. Utöver ansvarsfrågor berördes i fallet försäkringsfrågor som är kopplade till entreprenörens ansvar. Eftersom de olika spörsmål som uppmärksammas i arbetet är något spretiga används domen som utgångspunkt för analysen. När det gäller skada på en beställares egendom handlar analysen främst om huruvida entreprenören har orsakat skadan vid utförande av arbete eller inte samt om skadan drabbat beställarens arbete eller annan egendom. Framställningen redogör för den tolkningsmetod som HD har utvecklat på senare tid och i analysen diskuteras hur HD idag hade bedömt frågorna utifrån tolkningsmetoden. När det gäller skada på tredje mans egendom ligger fokus på situationen då entreprenör har orsakat skada på annan entreprenörs egendom. Entreprenörerna står inte i avtalsförhållande med varandra utan endast med beställaren. Ersättningstalan får i sådana fall föras på utomobligatorisk väg enligt allmän skadeståndsrätt. Dock kan AB 04, som gäller mellan respektive entreprenör och beställaren, inte bortses från eftersom det där finns regler som rör en parts ansvar för underentreprenörer anlitade av denne. Den huvudsakliga diskussionen handlar om gräns-dragningen mellan om en skadelidande kan kräva ersättning av sin avtalspart för dennes avtalsparts skadevållande eller om den istället ska vända sig direkt till skadevållaren på utomobligatorisk väg. De mer omfattande gränsdragnings¬problemen gällande ersättningsgilla skador uppstår vid de utomobligatoriska anspråken. Ett grund¬läggande skäl till detta är att det måste dras en gräns mellan sakskada och ren förmögenhetsskada. Om en tredjeman drabbas av en direkt sakskada ska denna ersättas. Om däremot skadan är att betrakta som en följd¬skada pga. en sakskada som drabbat annan, exempelvis beställaren, är skadan att ses som en skadeståndsrättslig tredjemansskada, vilken inte ersätts enligt svensk rätt. Gränsdragningen mellan skadetyper är även viktig vid avgörande av om ersättning ska utgå från ansvars- respektive egendomsförsäkringen. Hovrättsfallet väckte frågan om sakskadebegreppet skiljer sig åt mellan de olika försäkringsformerna. Någon slutsats om detta är inte helt lätt att dra, då vägledande praxis på området är så gott som obefintlig.