"När ni går bort, tro inte att det är slut." : En analys av den samiska artisten Maxida Märaks medverkan i Jills veranda.

Sammanfattning: Undersökningens syfte har varit att skina ljus på porträttering och urval. Närmare bestämt inom området för den samiska musikkulturen och via mediaframställningen av en samisk artist i Jills veranda. Genom ett utvalt program ur serien där den samiska artisten Maxida Märak medverkar genomförs detta. Sett utifrån sin omnämning som samisk artist i-och i anslutning till programmet står Märak och den förmedlade bilden av henne i fokus för undersökningen av hur det samiska framhävs. Genom att undersöka både det klingande och hur man pratar om musiken förs urvalen fram. Dessa utgör innehållet för hur den samiska artisten representeras. Undersökningen har vidare genomförts utifrån teorin om immateriella kulturarv. I den immateriella kulturarvsprocessens faser beskrivs hur uppmärksammade ”företeelser väljs ut och ges särskild status som symboler för en kultur”.[1] Teorin innehåller ett stort fokus på värdetillskrivning utifrån rådande sociala normer och vad som tillskrivs symboliskt värde värderas människor emellan. Undersökningen visade att Märak i Jills veranda porträtterades på ett sätt som till viss del bekräftade tidigare normbaserade stereotyper som framkom i undersökningen, så som jojkens stora roll och den etniska sammankopplingen till musiken. Därtill påverkade artisten både genom att bekräfta såväl som motarbeta normerna genom hur hon framställde sin musik i både utövande och i dialog. Motarbetandet av normer framgick som en röd tråd i artistens intention bakom musiken. Musiken framkom också ha ett funktionellt syfte, då musiken i avsnittet tycks användas för att motarbeta och i tillägg också återta makten över definitionen av vad som är samiskt. Utifrån detta framkom den politiska kampen som ett essentiellt innehåll i hur artisten i programmet framställer sin musik. Slutligen präglades hela produktionen av olika urfolksgrupper som sammanlänkades genom sin musik vilket ytterligare framhöll musiken som en gemensam symbol över landsgränser.