Den elektroniska litteraturen – läsarens nya scen

Sammanfattning: I denna uppsats definieras läsarens scen i förhållande till det elektrolitterära verkets olika dimensioner. Analysens utgångspunkt är läsarens scen i relation till det tryckta verkets dimensioner, så som de inledningsvis identifieras hos tre teoretiker som visar sig vara kompatibla i detta avseende: Roman Ingarden, Roland Barthes och Peter Kivy. Detta ursprungliga material evalueras, omformuleras, omorganiseras och kompletteras sedan för att skapa en topologisk modell som visar utbredningen av läsarens scen i fem dimensioner av det elektrolitterära verket: verket, verkets notation, datordimensionen, verkställandedimensionen och tolkningsdimensionen. Verkställandedimensionen och tolkningsdimensionen framställs som två dimensioner som går in i varandra. Detta för att framhäva den samverkan och ömsesidiga påverkan som finns mellan dessa samt för att påvisa att aktivitet i den ena dimensionen är en förutsättning för aktivitet i den andra. Tolkningsdimensionen och verkställandedimensionen sammanfaller med utsträckningen av läsarens scen, det utrymme inom vilket läsaren kan verka. Det faktum att verkställandedimensionen även sträcker sig en bit in i ytterligare en dimension, datordimensionen, medför att läsarens scen är bredare vid läsningen av elektronisk litteratur jämfört med tryckt litteratur. Läsarens aktivitet sker växelvis med, samt påverkar och påverkas av, datorns aktivitet i ett dubbelt verkställande. Detta dubbla verkställande innebär även ett dubbelt tillgängliggörande av verket. Läsaren konstateras på grund av detta verka i en dimension vars motsvarighet i de strukturer som studerats för tryckt litteratur är stängda för läsaren. Dimensionernas överlappningar visas innebära att läsaren genom sitt agerande i de två första dimensionerna i vissa fall har möjlighet påverka den tredje. Denna påverkan befinns vara indirekt då den alltid måste initieras via användargränssnittet i verkställandedimensionen. Framställningen understryker vidare att varje möjlighet för läsaren att förändra koden alltid är förkodad. Givet att datordimensionen betraktas som en dimension av det elektrolitterära verket bestäms programmeringen av idén om hur verket ska presenteras, det vill säga dimensionen ”verkets notation”, som i sin tur bestäms av dimensionen ”verket”. Trots att läsarens scen i och med den elektroniska litteraturen har breddats visar analysen att läsarens möjlighet att påverka dimensionerna ”verket” och ”verkets notation” inte är större än vid läsningen av tryckt litteratur. Den presenterade modellen tillerkänner, i likhet med tidigare läsarorienterade litteraturteorier, läsaren en begränsad frihet. Det faktum att den elektrolitterära institutionen förändras snabbt och att de impulser som styr denna förändring kommer från vitt skilda håll medför vissa svårigheter när det kommer till att definiera begrepp som elektrolitterär kompetens. Jonathan Cullers metod, att studera institutionens konventioner utifrån egna och kollegors läsningar av olika verk, konstateras fungera dåligt när det kommer till den elektrolitterära institutionen. I uppsatsen betonas vikten av interdisciplinära samarbeten under formeringen av ett habilt teoretiskt ramverk kring den elektroniska litteraturen, samt betydelsen av att erkänna och på bästa sätt ta tillvara de resurser som redan finns inom skilda discipliner. Analysen visar med hjälp av ett flertal exempel hur tidigare forskning inom området ignorerat litteraturvetenskapliga teorier eller adapterat dessa på ett sätt som verkar reducerande. Vidare konstateras att detta har yttrat sig i en tendens att bortse från delar av ”läsarens scen”, då forskningsfältet förskjutits in mot och koncentrerats kring ”det dubbla verkställandet”. Vad som därmed riskerar att falla utanför ramarna för teoribildningen kring elektronisk litteratur är något grundläggande för läsningen (och därmed även litteraturen), nämligen läsarens aktivitet i vad som i den modell som här presenteras benämns tolkningsdimensionen.