Astrocyt biomarkörer vid neurotoxicitet

Sammanfattning: Abstrakt Bakgrund: Barn som drabbas med tumörer behöver genomgå strålbehandling. För att uppnå optimala behandlingsresultat krävs sederingar eller generella anestesi. Tidigare studier har indikerat att strålningsspecifika effekter påverkade kognitiva funktioner hos barn. Syfte: Karakterisera biomarkörer för skador orsakade av strålning och undersöka de neurotoxiska effekterna som uppstår vid hög exponering för gammastrålning. Metod: Del1: Design av 8 primrar för musgenerna Hes1, Hes5, Timp1, Aldh11l1 . RNA-pool används från fem olika grupper. QPCR-metoden används för att bestämma effektiviteten hos de 8 primrarna. Del2: Experimenten utfördes på NMRI-möss på postnatal dag 10. Genuttryck undersöktes för 5 kontrollgrupper och 5 exponerade grupper för hög dos gammastrålning 2Gy. DNA-extraktion utfördes på hippocampus och prefrontalcortex från mössens hjärna. qPCR-metoden används för att studera uppreglering och nedreglering av gener. Resultat: Effektiviteten för primrarna Hes 5 = 80%, Hes1:2= 93% vilket uppfyllde kriterierna 80–110%. Resultat för genererad nedreglering av BDNF i hippocampus och uppreglering av Hes 5 och Jagged-1 i prefrontal cortex, vilket visade en signifikant skillnad mellan gruppernas medelvärden. Däremot observerade ingen signifikant skillnad i uttrycket av generna Nrf2, Grin2, Jagged-1 i hippocampus. Slutsats: Strålningsdoser som används för att behandla hjärntumörer hos barn kan påverka hur vissa allmänna uttryck och leda till dynamiska förändringar i uttrycket som styr normal hjärnutveckling.