Staten och kommunens skadeståndsansvar i ljuset av Europakonventionen : En redogörelse av SOU 2010:87

Sammanfattning: Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 "Skadestånd och Europakonventionen", som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i "3 kap. 3 § SkL" beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i "3 kap. 3 § SkL" har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel.