Culpa in contrahendo

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar rättsinstitutet culpa in contrahendo - vårdslöshet i samband med ingående av avtal. Den syftar till att definiera begreppet genom att redogöra för de förutsättningar som krävs för att culpa in contrahendo skall vara för handen, samt att i viss mån visa på de olikheter som närliggande situationer karaktäriseras av. Uppsatsen är huvudsakligen författad utifrån en regelorienterad ansats. Utifrån detta redogörs översiktligt för följande frågeställningar: prekontraktuella förpliktelsers uppkomst och innehåll, gränsen vid vilken bindande avtal anses komma till stånd, culpabedömning, adekvat kausalitet och fastställandet av omfattningen av det skadestånd som kan följa. De prekontraktuella förpliktelserna grundar sig på allmänna rättsgrundsatser, framför allt lojalitetsprincipen. De kan göras gällande framför allt i slutet av avtalsförhandlingarna då enighet uppnåtts mellan parterna kring huvudfrågorna, det vill säga när en befogad tillit kan hysas till motparten. Förekomst av letter of intent kan vara en omständighet som talar för detta, medan tvingande formkrav istället kan komplicera möjligheterna att göra prekontraktuellt ansvar gällande. Förpliktelsernas omfattning får huvudsakligen avgöras från fall till fall, men några tämligen generella exempel är upplysningsplikt och sekretessplikt. Bindande avtal uppstår då båda parterna anses ha avgivit samstämmiga viljeförklaringar. Härvid kan bland det befogade intryck som man genom sitt beteende spela en roll. Avtal slutet genom förhandlingar mellan parterna kan sägas uppkomma genom att olika etappmål, eller överenskommelser kring delar, successivt uppnås. Kravet på och bedömningen av adekvat kausalitet förefaller vara desamma för culpa in contrahendo som för övriga utomobligatoriska skadestånd. Culpabedömningen sker med den affärsetiska normen och de prekontraktuella förpliktelserna som norm. Riskfördelningsprincipen kan spela en viss roll som komplement till den traditionella culpabedömningen. Ersättningens storlek bör i första hand bestämmas utifrån det negativa kontraktsintresset, och vid behov kompletteras med riskfördelningsprincipen alternativt ett så kallat tillitsansvar. Såsom culpa in contrahendo-institutet är utformat i svensk rätt anser jag att det väl uppfyller de krav som man kan ställa avseende förutsebarhet och den funktion det har att stävja oetiskt beteende i samband med avtals-förhandlingar, samtidigt som institutet inte skall kunna tillämpas i sådan omfattning att det kan öppna dörren för ett slags negativ avtalsbildning.