Svensk kod för bolagsstyrning - till vilken nytta?

Sammanfattning: Självreglering som medel att uppnå ett önskat eller kanske endast behövligt beteende inom olika samhällssektioner har en lång tradition i Sverige. Det var därför naturligt att resultatet av Förtroendekommissionens arbete genom Kodgruppen år 2004 resulterade i självreglering med en svensk kod för bolagsstyrning. Förtroendekommissionen tillsattes av regeringen som svar på den omfattande kritik som allmänheten och många aktieägare riktat mot näringslivet och dess företrädare efter ett flertal klandervärda händelser i svenska börsbolag, bl.a. i ABB och Skandia. Till skillnad från många uppmärksammade fall i utlandet som t.ex. amerikanska Enron och WorldCom, de europeiska Ahold och Parmalat, där rent brottsliga handlingar uppdagades, var bakgrunden till de svenska förtroendeskadliga händelserna (undantaget Prosolvia och Trustor) snarare en brist på etik och moral som visats i starkt accelererande pengasummor till löner och bonusar. Svensk kod för bolagsstyrning (Koden) kan sägas ha tillkommit genom politiskt tryck, där regeringen kände sig tvungen att visa handlingskraft och näringslivets företrädare till varje pris ville undvika lagstiftning. Koden ägs och förvaltas av Kollegiet för svensk bolagsstyrning, ett privaträttsligt organ som består av representanter för näringslivet i majoritet samt företrädare för staten. Koden berör ett bolags all övergripande verksamhet, särskilt mot dess ägare och mot allmänheten, och är en blandning av etiska regler och strikta anvisningar för hur verksamheten organiseras. Koden skall vidare verka ambitionshöjande i förhållande till gällande lag. Nu har Koden tillämpats under två räkenskapsår av de ca 70 börsbolag som initialt berörs genom avtal med Stockholmsbörsen. Den fråga jag vill besvara genom denna uppsats är om Koden är effektiv som medel att främja ett ökat förtroende för svenskt näringsliv och verka för en hög etik hos dess företrädare. De kodregler som har störst påverkan inom bolagsstyrningen är den om valberedning och den om intern kontroll och revision, och uppsatsen fokuserar på dessa. De lagrum som berörs är ABL och ÅRL men också Lag (2007:528) om värdepappersmarknaden. Efter att ha redogjort för för- och nackdelar med självreglering kontra lagstiftning jämförs de aktuella kodreglerna med gällande rätt. Valberedning är ett nytt organ som på bolagsstämmans uppdrag skall föreslå styrelseledamöter för ny- eller omval samt föreslå revisorer för stämmans beslut. Tidigare hade vanligtvis ett styrelseutskott, nomineringskommittén, ansvaret för dessa frågor. Det anses att valberedningens uppdrag och sammansättning (med endast en styrelseledamot, ordföranden, och resten andra ägarrepresentanter) bryter den traditionella funktions- och ansvarsuppdelningen mellan de olika bolagsorganen som är så tydligt uttryckt i ABL. Härav följer också att valberedningens ställning är oklar. Detta utreds noggrant liksom ansvaret hos valberedningens ledamöter. I samtliga de fall med klandervärt beteende som uppdagats i Sverige och utomlands går det att belägga att bristen på intern kontroll har varit en starkt bidragande orsak till utvecklingen. Detta har uppmärksammats av lagstiftarna, främst EU. Ersättning till styrelser och ledande befattningshavare, obligatoriska rapporter om bolagsstyrning och intern kontroll liksom obligatoriskt revisionsutskott m.m., har blivit eller kommer snart att bli föremål för lagstiftning, varvid kodreglerna förfaller. Efter att ha beaktat kritiken från ledande näringslivsföreträdare och diskuterat detta kommer jag fram till att inom områdena valberedning och intern kontroll och revision borde lagreglering vara att föredra. Detta kan ske genom portalparagrafer i ABL och ÅRL med tillämpning genom ett självregleringsorgan, som dock ska stå under myndighets tillsyn och kontroll genom en s.k. ''Controlling Authority'' enligt EU-krav och EU-modell. Härigenom skulle Sverige närma sig en gängse internationell praxis med s.k. ''co-regulation''. Lagstiftningens tröghet och självregleringens sanktionsproblematik skulle minska i betydelse samtidigt som fördelarna stabilitet över tiden respektive flexibilitet skulle framhävas. Genom lagstiftning kan valberedningens ställning klargöras och vidare bidrar lagreglering till att straffansvar kan införas för överträdelser. Koden ger inga verksamma sanktionsmöjligheter. Styrelseledamöters ansvar sanktioneras idag främst genom ABL och mycket få fall har sakförts och i ännu färre fall har någon dömts till ansvar. Är Koden då effektiv? Slutsatsen som dras i uppsatsen är att Kodens effektivitet främst visat sig genom att bolagsstyrningsfrågorna förts in som en naturlig och viktig del i näringslivets utveckling liksom ett ökat medvetande om betydelsen av etik och moral. Kvaliteten i informationsgivningen från bolagen har också blivit högre genom ökad transparens och jämförbarhet. Vad gäller effektiviteten hos Koden i bemärkelsen att förhindra nya klandervärda händelser har man ännu inte nått upp till de förväntade resultaten - bl.a. händelserna i Carnegie är ju exempel på detta. Sanktionsmöjligheterna måste öka, exempelvis genom de här föreslagna åtgärderna med ''co-regulation''. Slutligen konstateras att självreglering med vidare sanktionsmöjligheter har alla förutsättningar att bli ett verkningsfullt ramverk för svenskt näringslivs agerande.