Immunohistokemisk evaluering av hundallergenerna Can f 1, Canf 2 och Can f 3 i vävnad hos hund

Sammanfattning: Pälsdjursallergi och däribland allergi mot hundar drabbar både barn och vuxna och är relativt vanligt förekommande i den industrialiserade delen av världen. I dagsläget finns kännedom om sex hundallergener varav fyra utgörs av lipokaliner, en viktig proteinfamilj i allergensammanhang. Bland de sex allergenerna finns även albumin och ett kallikrein. Hundsaliv ses idag som en viktig källa till allergenspridning, dels via kontakt med hundsaliv men även via spridning av saliv till hundens päls när hunden slickar sig varpå allergenerna överförs till miljön med päls och mjäll. I dagsläget saknas studier där allergenförekomst i olika vävnader hos hund har studerats med immunohistokemi. I denna studie har därför immunohistokemisk evaluering av tre av de idag kända allergenerna, Can f 1, Can f 2 och Can f 3, genomförts i tunga och hud från 14 hundar samt parotisspottkörtel från 10 hundar. I studien användes Vectastain Elite Mouse IgG ABC Kit, 3-3’-diaminobenzidine tetrahydrochloride för antigendetektion samt primärantikroppar i form av mus-IgG framtaget mot rekombinanta former av Can f 1 och Can f 2 samt naturligt Can f 3. Resultatet visar på en tydlig detektion med anti-Can f 1-antikropparna i tungans epitel (13/14 hundar) samt i mindre grad i viabla epidermis (4/14) och hårfollikelceller (5/14). En tydlig detektion med anti-Can f 3-antikropparna var vanligt förekommande i bindvävsstrukturer i samtliga tre undersökta vävnader. Anti-Can f 3 gav även upphov till detektion av varierande grad i viabla epidermis (13/14), basalmembran mellan epidermis och dermis (14/14) och runt hårfolliklar (14/14), samt i hårfollikelceller (14/14). Någon tydlig detektion kunde inte påvisas med anti-Can f 1 och anti-Can f 2 i parotisspottkörtelns sekretoriska delar. En svagare detektion i körtelns bindvävsstrukturer, som var starkare/intensivare jämfört med kontroller, kunde dock ses med anti-Can f 1 (7/10). Allergenförekomst i saliven med senare spridning över hundens hud och päls skulle kunna förklara antigendetektionen med anti-Can f 1 i tungepitel respektive viabla epidermis och hårfollikelceller. Detta via diffusion in i cellerna från saliven. Även produktion av Can f 1 i dessa lokalisationer är en tänkbar orsak till detektionen. Albumin förekommer även extravaskulärt, varför detektionen i bindvävsstrukturer med anti-Can f 3 kan motsvaras av förekomst av albumin/Can f 3. Detektionen med anti-Can f 3 i övriga hudstrukturer kan vara orsakad av diffusion av allergenet från bindväven. Grad av antigendetektion tenderade till att variera mellan olika hundar, vilket skulle kunna relateras till individuella skillnader i utsöndring av allergener och allergenförekomst hos olika hundindivider. Det ofta framförda resonemanget att hundallergiker tål vissa hundar men inte andra skulle kunna relateras till detta. Frånvaron av tydlig detektion med anti-Can f 1 och anti-Can f 2 i parotisspottkörtlens sekretoriska delar motsäger inte allergenförekomst i denna lokalisation, utan talar snarare för behovet av fortsatt utveckling av metoden för att möjliggöra framtida allergendetektion i denna vävnad.