Franchisetagares frihet att bedriva näringsverksamhet : Ett avtalsrättsligt perspektiv

Sammanfattning: Franchisetagares underlägsna ställning gentemot franchisegivare är ett ämne som varit föremål för diskussion under de senaste decennierna. Franchising är en affärsmodell som förenklat kan beskrivas som en samarbetsform mellan näringsidkare där franchisetagare, mot ersättning, får nyttja ett av franchisegivaren etablerat och beprövat affärskoncept. Syftet med denna uppsats har varit att utreda och analysera franchisetagares rättsliga skydd i Sverige och vilka avtalsrätts- liga begränsningar de ska behöva acceptera för att kunna utöva sin grundlagsskyddade frihet att bedriva näringsverksamhet. Franchising som samarbetsform förenklar möjligheterna att tillträda marknaden eftersom fran- chisetagare erhåller en rätt att nyttja ett redan etablerat varumärke. Därutöver kan franchiseta- gare åtnjuta stordriftsfördelar, vilket är en fördel som andra nystartade småföretag inte erhåller. Trots att franchise i regel sänker inträdesbarriärerna till marknaden är franchisetagare genom franchiseavtalet begränsade i sina möjligheter att expandera verksamheten. För att kunna ex- pandera till nya geografiska marknader och produktmarknader krävs att parterna kommer över- ens om det. Även om franchisetagare kan vara begränsade till en viss marknad kan marknads- uppdelning vara positivt eftersom det tillförsäkrar franchisetagaren en ensamrätt att i ett visst geografiskt område nyttja affärskonceptet. Avtalsfriheten är en del av näringsfriheten och är en central och grundläggande frihet inom avtalsrätten. Trots detta är inte avtalsfriheten någon absolut rättighet utan den kan begränsas med hänsyn till allmänintresset. Att maktförhållandet i franchiserelationer är ojämnt och att franchisetagares handlingsfrihet är mer begränsad än vid andra samarbetsformer följer av af- färsmodellens utformning. Att bedriva företag som franchisetagare påverkar bland annat fri- heten att styra verksamhetens inriktning och möjligheterna att fortsätta driva verksamheten efter att avtalstiden löpt ut. Trots att huvudregeln är att avtalsvillkor mellan näringsidkare inte ska jämkas kan det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet vara motiverat att be- gränsa franchisegivarens avtalsfrihet med hänsyn till franchisetagares underlägsna ställning. Såväl på nationell som unionsrättslig nivå har det anförts att det finns ett behov av förstärkt skydd för franchisetagare. Bland annat har det ansetts finnas behov av ett utökat skydd vad gäller deras förhandlingsrätt, uppsägningsrätt och möjligheter att angripa oskäliga avtalsvillkor. I svensk rätt finns endast en franchisespecifik lag som infördes för att stärka franchisetagares ställning. Denna lag har dock aldrig tillämpats av allmän domstol och reglerar endast franchi- segivares skyldighet att lämna information innan ingående av avtal med franchisetagare. Likväl har den svenska lagstiftaren bedömt att det saknas behov av ytterligare reglering och att tvister kan hanteras inom ramen för befintlig lagstiftning. Dessutom har svenska domstolar varit för- siktiga med att oskälighetspröva avtalsvillkor mellan näringsidkare eftersom näringsverksam- het är ett medvetet risktagande. Trots detta har befintliga skyddsregler kritiserats för att vara innehållslösa och inte fylla något verkligt behov. För att lagstiftningen ska kunna konstateras vara proportionerlig och tillfredsställande bör den franchisespecifika regleringen samt franchi- setagares behov av utökat skydd ses över.