Den osynliga vården : Att som anhörig vårda en närstående med demenssjukdom

Sammanfattning: Bakgrund: Demenssjukdom är den fjärde största folksjukdomen i Sverige och antalet insjuknanden beräknas öka. Begreppet demens inbegriper progredierande sjukdomar som framförallt påverkar minne, humör och kommunikationsförmåga. Många personer med demenssjukdom vårdas i hemmet av en eller flera anhöriga. Att vara anhörigvårdare innebär ett stort ansvar och påverkar alla medlemmar i familjen. Syfte: Att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda en närstående med demenssjukdom. Metod: En litteraturöversikt som bygger på en analys av tio vetenskapliga artiklar med kvalitativ design.  Resultat: I resultatet påvisades negativa och positiva upplevelser. Vissa anhöriga upplevde sig ha blivit starkare i sig själva genom vårdandet av sin närstående men ett flertal uttryckte även känslor som ilska och frustration. Det framkom att anhöriga var i behov av stöd i vårdandet, men att de ofta tyckte att det var jobbigt att be om stöd då de inte ville vara en börda till andra eller till samhället.  Med sjukdomens uppkomst upplevde många en förändrad identitet hos den närstående som påverkade relationen mellan dem. Vissa upplevde rollförändringar i familjen och en saknad av social samt emotionell närhet, medan andra vittnade om att de kommit varandra närmare. Diskussion: Resultatet visar att det finns en stor komplexitet i anhörigvårdares attityder gentemot hjälp och stöd utifrån, detta bör uppmärksammas av sjuksköterskor. Kunskap om anhörigas resurser och styrkor samt deras upplevda börda är en viktig del i sjuksköterskans omvårdnadsarbete. Sjuksköterskan behöver även vara medveten om att det förekommer känslor som ilska och frustration och identifiera dessa hos anhöriga för att undvika att den demenssjuke kommer till skada. Resultatet tyder även på att kvinnor och mäns upplevelser kan skilja sig åt och således kan deras behov se väldigt olika ut. Sjuksköterskan kan därför dra nytta av att beakta ett genusperspektiv i mötet med anhöriga. Resultatet har att diskuterats utifrån Dorothea Orems teori om egenvårdsbalans.