Datalagringsdirektivet- ett medel för (brotts)kontroll : En studie av hur datalagring som brottsbekämpning motiverats och hur integritetsintrånget som det medför rättfärdigats

Sammanfattning: År 2006 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2006/24/EG. Detta direktiv, ofta refererat till som datalagringsdirektivet, har fått stor uppmärksamhet främst på grund av den integritetskränkning som direktivet anses medföra. Direktivet innebär att all datatrafik vid mobil och fast telefoni samt Internet och Internettelefoni ska lagras i brottsbekämpande syfte. Våren 2011 röstades införandet av direktivet i Sverige ner i riksdagen och därmed blivit lagd på is i ett år, trots att det som medlem i Europeiska Unionen krävs av Sverige att införa detta tvångsmedel. Detta har medfört att Sverige för andra gången, då Sverige första gången inte införde direktivet inom utsatt tid, döms till böter på miljonbelopp av Europeiska Domstolen. Denna kriminologiska studie avser att undersöka hur ett införande av datalagringsdirektivet i Sverige motiverats utifrån behov samt hur den integritetskränkning som direktivet medför har rättfärdigats. Frågeställningarna som använts är följande: Hur motiveras införandet av direktivet och vilka belägg för ett behov presenteras? Hur har detta tvångsmedel rättfärdigats i förhållande till den integritetskränkning som det medför? Med hjälp av argumentationsanalys som metod lyckades jag besvara dessa frågeställningar. Resultaten visade att tyngdpunkterna i argumentationen låg i behovet av effektivisering och utökning av de brottsbekämpande myndigheternas arbete och tillgångar, att tillgången till trafikuppgifter är av avgörande betydelse vid utredningar av allvarlig och grov brottslighet, att trafikuppgifter kan användas för att nå annan bevisning, medborgarnas anspråk på en effektivare brottskontroll samt ett behov av att utveckla de brottsbekämpande metoderna i takt med teknikutvecklingen. Integritetsaspekten rättfärdigades med följande utgångspunkter: att endast en liten del av det lagrade materialet kommer att användas, att direktivet innehåller skyddsåtgärder som syftar till att skydda den personliga integriteten samt att proportionalitetsprincipen medför ett proportionerligt intrång i privatliv och integritet. Dock ansåg jag att dessa argument är bristfälliga, och i vissa fall ohållbara, och att ett införande av direktivet därmed inte motiverats väl samt att rättfärdigandet av direktivets integritetsintrång inte står i proportion till de risker som datalagringen medför.