Sidvallsängar i Västmanland : förändringar över 1900-talet

Sammanfattning: Denna studie visar att sidvallsängarna som fanns i Västmanland år 1910 i stor utsträckning har övergått till den marktyp som låg runt omkring dem. Där sidvallsängen omges av skogliga bygder har ängen övergått till skog eller sumpskog. Där sidvallsängen omges av jordbruksbygder har ängen övergått till åker, betesmarker, bebyggelse eller andra öppnare markanvändningar. De sidvallsängar som finns kvar på 2000-talet omges av en högre andel åker samt bete samt buskmark än genomsnittet både 1910 och idag. Däremot har skogsmark en negativ inverkan på sidvallsängarnas överlevnad. Samtliga nu brukade sidvallsängar ligger nära bebyggelse. Ofta har de ängar som ligger långt ifrån bebyggelse, främst i skogsmark, övergetts eller omvandlats tidigast. Detta skulle kunna förklaras med att man behåller de ängar som ligger närmast brukningscentrat, antingen gården eller byn. Sammanfattningsvis har tätortsnära ängar i anslutning till brukad mark klarat sig längst. Av ängsmarkerna som var i bruk 1910 fanns 23 % kvar år 1976 (Westman 1979) och enbart 2,5 % idag. För att göra dessa undersökningar har 217 av de 978 sidvallsängar som fanns i länet år 1910 undersökts. Hur stor del av de gamla sidvallsängarna som har övergått till andra marktyper för år 1976 och idag har noterats. Även avstånden till närmaste bebyggelse och närmaste kyrka har uppmätts. Marktyperna inom 300 meter från de gamla sidvallsängarna uppskattades för år 1910 och idag. De arter som är knutna till ängsmarkerna har generellt låg spridningsförmåga. Att de ändå finns på så spridda platser är ett tecken på att ängsmarkerna har haft betydligt större och sammanhängande utbredning än idag. Den höga isoleringsgraden hos ängsmarkerna kan göra det svårt för arterna att sprida sig till nyrestaurerad ängsmark, även om markegenskaperna och brukningsformen är den rätta. Därför är det viktigt att arterna antingen finns inom de restaurerade markerna sedan tidigare, eller att de har överlevt i närliggande mark och kan sprida sig till den nyrestaurerade marken. Öppen fuktig lövskog och naturbetesmarker har en högre chans att behålla relativt stor andel av de arter som är knutna till ängsmarken. Även diken, skogbryn och buskmark kan behålla ängsfloran för en tid. En stor del av sidvallsängarna har övergått till våtmark. Huruvida våtmarken behåller sina ängsarter är dåligt underbyggt i vetenskaplig litteratur. Västmanlands län ska enligt de regionala miljömålen restaurera och bruka ytterligare 150 ha ängsmark till år 2010. Sammanlagt i länet finns det ca. 3500 ha naturbetesmark, buskmark och våtmark som är gammal sidvallsäng. Även om enbart en bråkdel av dessa lämpar sig för restaurering bör 150 ha inte vara svårt att hitta.