”JAG TROR DET ÄR LYCKLIGAST PÅ NÅGOT SÄTT OM MAN SLIPPER TVÅNGET” : En kvalitativ studie om att vara anhörig till en person med en demenssjukdom.

Sammanfattning: När personer med missbruksproblematik utsätter sig för allvarlig fara kan tvångsvård enligt LVM övervägas. När personer med en demenssjukdom riskerar att allvarligt skada sin hälsa står socialtjänsten utan befogenheter om den enskilde motsäger sig hjälp. Anhöriga förväntas istället ta ett stort ansvar. Syftet med denna studie var att undersöka hur anhöriga till personer med demenssjukdom upplever och ställer sig till de insatser, det handlingsutrymme och lagstöd som finns, alternativt inte finns, inom demensomsorgen. Studien har visat, med hjälp av kvalitativa intervjuer med sex stycken anhöriga, att det förekommer handlingar av tvångskaraktär utan lagstöd inom handläggningen och utförandet av äldreomsorgen. Anhöriga är mestadels emot en tvångslag, dock framkommer det att värdighet, säkerhet och trygghet är faktorer som gör att man överväger och stundtals kan vara för ett införande av lagstöd för tvång. Trots om ett behov av tvång ansågs finnas, så var den moraliska grundinställningen att värna om självbestämmanderätten, samt att en lagstiftning troligen skulle vara problematisk i sitt framställande. Istället framkom det alternativa lösningar som ökad utbildning hos personal, olika juridiska lösningar, samt utveckling av äldreomsorgen och personalens bemötande. Studien visar dessutom att anhöriga upplever en stor påfrestning mentalt som yttrar sig som exempelvis dåligt samvete.